En het dag i Louisiana (1987)

Det är sent 70-tal. Det är höst. Det är en het dag i den amerikanska södern. Genom sockerfälten flyr en svart man för sitt liv. Framför ett slitet hus får flykten sitt slut och ett ensamt skott ekar över Marshallplantagens ägor. Men det är inte den flyende Charlie utan förföljaren som möter döden. Hans namn är Beau Boutan och hans hudfärg är vit. En av de som hör skottet är den unga Candy Marshall. Orolig beger hon sig ner till de svarta plantagearbetarnas bostadsområde. Charlie syns inte längre till och på trappan till sitt hus sitter den gamle Mathu med ett tolvkalibrigt gevär i händerna. "Jag kan inte låta dem döda dig. Inte dig, Mathu", säger Candy till den man hon känt sedan hon var barn. För att skydda honom från den annalkande lynchmobben ber hon de som inte är inblandade i skördearbetet att komma till Mathus hus. Bland de som kommer finns arton gamla svarta män. Alla med ett tolvkalibrigt gevär, som nyligen avlossat ett skott. När sheriffen Mapes anländer konfronteras han med arton män som alla hävdar att just de skjutit den vite mannen. Alla har ett motiv och för första och kanske sista gången i sina liv förenar sig de gamla männen i en manifestation mot de vitas förtryck. Det är en för alla och alla för en. Och det är som någon av de arton säger: "lugnet före stormen".

Pressreaktion Svensk filmografi

"Detta drama om rasism och moral vore egentligen mer lämpat som pjäs än film för det är en pratig historia som, till största delen, utspelas på gården till det hus där den äldste av de svarta (Louis Gossett Jr med vitt lösskägg) bor.

För filmens budskap är sympatiskt, filmen är välskriven, välspelad, på det stora hela välgjord men...den innehåller ingenting som inte har sagts förr, med mer passion och glöd." Jan-Olov Andersson i Aftonbladet

"Av denna ur-amerikanska incident har västtysken Volker Schlöndorff gjort en dramatisk film med många plusvärden.

Framför allt är enkelheten i berättarstilen en tillgång. Trots att det här är skådespelarfilm (med en rad oldtimers som Louis Gossett Jr och Richard Widmark i paradroller) lyckas han skapa en halvdokumentär verklighetsnärhet där både mörka och ljusa själar tillåts ha sina naturliga grå nyanser.

I Volker Schlöndorffs skiftesrika karriär är "En het dag i Louisiana" varken topp eller botten -- den är en opretentiös och sevärd lägesrapport från ett ständigt pågående drama. Och det räcker långt." Bernt Eklund i Expressen

"Det skulle kunna bli kvadratiskt pekpinnemässigt, men en samling svarta veteraner med Lou Gossett Jr i spetsen, tar över och berättar alla sin version av den amerikanska nutidshistorien. De gör det med en styrka, ett undertryckt raseri, bäst formulerat när Clatoo, Joe Seneca, säger:

"Visst är jag militant, jag har alltid varit det. Jag har fått magsår av att trycka ned min ilska hela livet."

De berättar om slagsmål mellan bröder, om söner som lemlästats av vita, om slag av sockerrör och förnedring. Det gör det med fåordig barkshet och humor, alla är gamla nog för att ha upplevt rasismen i verkliga livet.

En del av dem har det säkert, som gamle bluesviolinisten Papa John Creach eller andra av dessa svarta pensionärer som gör "En het dag i Louisiana" till sin film.

Volker Schlöndorff försöker visserligen dra fram den unga vita generationen, den som vill leva på lika villkor med de svarta, men dessa paralleller blir konstruktioner och önskningar, inte verkliga människor.

Filmens svaghet är just detta resonerande drag, detta att maskera en moralitet i en thrillerform som aldrig tillåts växa fram. Förutsättningarna finns där, men Schlöndorff förhåller sig på något sätt distanserad, nästan förströdd när han skall visa den vita världen.

Men som en medveten omvänd variant på det klassiska hämndtemat fungerar ändå hans film. I sitt lilla format är det en väl så god antirasistisk saga." Thore Soneson i Dagens Nyheter

"I ett något diffust 60-tal samlas lynchmobben i en håla i den djupaste Södern sedan en rasistisk farmare träffats av en dödlig dos hagel. Men seniorerna bland de färgade har bestämt sig för att äntligen stå emot och visa att slaveriet och dess följdverkningar upphört. Schlöndorff och filmen förälskar sig dock i det gamla gardet till den grad att den halvsympatiske snutchefen Richard Widmark somnar och mobbstyrkan kommer av sig. Det senare är naturligtvis i och för sig gott och väl men det blir aldrig någon riktig fart på spänningsmomenten och aldrig någon riktig kraft i indignationen. Kanske hade det blivit bättre om Volker stannat kvar på hemmaplan och tagit upp rasismen i Niederbayern eller Kreutzberg." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se