Min lysande karriär (1979)

Sybylla Melvyn har svårt att anpassa sig till sin familjs fattigdom. Hennes föräldrar och många syskon sliter för brödfödan på en liten farm i Australien. Sybylla har nu blivit så gammal att hon måste själv sörja för sitt uppehälle och hennes mor ordnar plats som jungfru. Sybylla vill hellre bli pianist och hennes förtvivlan över sin situation gör att hennes mor förbarmar sig över henne, sväljer sin stolthet och ber Sybyllas förmögna mormor ta hand om henne. Sybylla får återvända till Caddagat, mormors stora egendom, där hon tillbringade sin tidiga barndom. Där kan Sybylla spela piano och läsa så mycket hon vill. Hennes enda sorg är att hon är så ful. Men hon tröstar sig vid tanken på att hon i alla fall kommer att göra "en lysande karriär", vilket hon också helt riktigt gör . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Det är en förförisk och vacker film vi får se. Huvudpersonen, den sextonåriga Sybylla Melvyn är visserligen fattig och ful men i gengäld oändligt charmig, intelligent och självsäker. Hur ska grannen-godsägaren kunna stå emot?

Så följer den klassiska kärleksromanens alla turer och piruetter. Man sitter behagligt tillbakalutad i biofåtöljen och väntar på det lyckliga slutet.

Men plötsligt tvingas man nyktra till. Detta är ju inte tänkt att vara någon enkel kärlekshistoria utan berättelsen om en kvinnas frigörelse ur sin tradiotionella roll som kärlekspartner och bihang till mannen. Det är här filmen har sin stora svaghet: tänker man berätta om en kvinnas konflikt mellan kärleken och ett liv som skapande konstnär så får man inte låta kärlekshistorien bli det allt överskuggande.

Då blir hennes krav på självständighet i slutet en obehaglig kalldusch. Det är som att äta prinsesstårta och plötsligt känna smaken av sardeller. På det sättet får man inte igång någon kvinnokamp." Gunilla Boëthius i Aftonbladet

"Det är ett klädsamt och enkelt sätt at göra film som tycks tillmötesgå dagens krav på kvinnofrigörelse.

Ty Sybyllas frigörelse är och förblir borgerlig, i andra grupper hade man annat än sitt självförverkligande att tänka på. Gill Armstrong berör den konflikten. Men det stannar vid en ytlig beröring och släpps strax som en dekorativ bakgrund åt hjältinnans svårigheter.

Det är otillfredsställande att inte få veta mer om tidens stora folkvandringar i torkans och missväxtens spår. Nu nämns de bara indirekt." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Filmen sägs bygga på en autentisk självbiografi av en australiensisk flicka vid sekelskiftet.Om boken har något av litterärt eller feministiskt värde vet jag inte. Här blir den inte mycket mer än en filmad flickbok.

Som sådan saknar den inte charm, och Judy Davis i huvudrollen är en trevlig bekantskap. Den nostalgiskt viktorianska miljön kryddas understundom på ett välgörande sätt av ladugårdslukter." Camilla Lundberg i Expressen

"Den handlar om en för sin tid ovanlig flickas kamp mot det vedertagna -- men filmen i sig har inte någon originalitet. Gillian Armstrong anknyter till en traditionell filmberättarstil. Omsorgsfullt och gediget med landskapets skönhet väl tillvaratagen. Liksom tidsfärgen i interiörerna. Bara när hennes huvudperson skall ut och undervisa barn i någon primitiv trakt tappar hon plötsligt allt sinne för nyanser och blir dessutom en smula otydlig.

Som helhet en klok och litet snäll film. Kan inte tänkas göra en enda människa uppriven." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se