Profitörerna (1983)

Kriminalinspektör Jan Lewin anländer en höstdag 1978 till Åsögatan i Stockholm. Utanför porten finns redan poliser, pressfotografer och ett antal nyfikna civilpersoner. Av en polis i porten får Lewin reda på att det är en prostituerad som mördats i sin ateljé i huset. Då han får se liket känner han igen henne som Kataryna Rosenbaum eftersom hon bara tre dagar tidigare varit på hans rum för att anmäla ett överfall hon råkat ut för.

Vi förflyttas tillbaka i tiden. På en porrklubb i Stockholm arbetar Kataryna och Anita tillsammans med några andra kvinnor. Kvinnorna arbetar både i porrshowen och med prostitution för hallicken Marek Sienkowski. Marek är Katarynas pojkvän. De anlände tillsammans från Polen 1972. På sista tiden har dock deras förhållande varit ansträngt beroende på att Marek varit otrogen med nästan alla de andra prostituerade kvinnorna på klubben. För att hämnas sprider hon ut ryktet att Marek är impotent.

Över lunchen på en restaurang nästa dag visar Kataryna upp några av sina blåmärken för Anita och berättar om hur Marek misshandlat henne. De bestämmer sig för att tillsammans starta en egen poseringsateljé.

I en annan värld, ute i ett villakvarter på Värmdö, hittar fastighetsskojaren Johan Riisto Fahlén några hotelsebrev i sin brevlåda. Vi ska skära kuken av dig, står det. Senare på dagen sammanträffar han med kollegerna Svensson och Mattsson i fastighetsskojarbranschen, och de tre kommer överens om att Fahlén ska ta över en rad fallfärdiga fastigheter. Genom att strunta i underhållet tänker han sig att driva ut de gamla hyresgästerna så att han kan få in poseringsateljéer, till vilka han kan sälja hyreskontrakt dyrt och sedan dessutom ta ut ockerhyror.

Via en av Fahléns mellanhänder, bilskojaren Johnny Dahl, köper Kataryna ett kontrakt till en lägenhet på Åsögatan 131. Officiellt hyr hon i andra hand av en greve von Kollmer som bor i Mariefred, men det står Dahl på dörren. När hon frågar Johnny Dahl om orsaken till det krångliga arrangemanget får hon svaret: Skit i det, du. Förutom kontraktskostnaden och en hyra på 800 kr i månaden tvingas Kataryna och Anita betala 100 kr om dagen svart till Fahlén.

En kvinnlig bordellägare kommer till polisens prostitutionskommando och tipsar av egenintresse nytillträdde chefen Melander om Johnny Dahls verksamhet. Efter det att hon gått ber han civilspanarna Jarnebring och Molin visa kriminologidocent Lars M Nilsson från prostitutionsutredningen hur hortrafiken på stan ser ut. Ute på sin runda stoppar Jarnebring och Molin den unga finskan Ritva för förhör. Då de kört iväg dyker Johnny Dahl upp i sin fräsiga amerikanare och tar Ritvas dagsförtjänst på 1.500 kr.

På Åsögatan är det mycket kunder hos Kataryna och Anita. Men de flesta tycks föredra den yngre Kataryna, något som gör Anita mer och mer irriterad. Till slut flyttar Anita ut. Privat börjar Kataryna ett umgänge med den nyskilde byggnadsingenjören Stig-Åke Kjellberg. Till honom säger hon att hon driver en skrivbyrå i privat regi. Han vet inget om poseringsateljén utan träffar henne bara i hennes prydliga lägenhet runt hörnet på Bergsgatan.

Sedan förhållandet med Stig-Åke inleddes har Kataryna drabbats av religiösa och moraliska grubblerier. I en intervju som docent Nilsson gör med henne påstår hon att hennes prostitution är betydligt friare än ett slaveri som hemmafru. Hon förutspår vidare att det aldrig kommer att bli jämlikhet mellan könen och att om kvinnor blir mera frigjorda kommer det enbart att dra mer män till de prostituerade.

På kvällen, när hon tar emot sin sista kund för dagen, upprörs hon över att Stig-Åke spårat henne till poseringsateljén och ringer på dörren. Hon struntar i att öppna. Senare, då hon går hem, överfalls hon och misshandlas av någon i trappan. Hennes vänliga grannar ovanpå poseringsateljén - ett pensionärspar - ringer till polisen. I förhör med Lewin vägrar hon uppge vem angriparen var trots att det förefaller som om hon vet.

Tre dagar senare hittas Kataryna död i poseringsateljén, först av Fahlén, som diskret smyger iväg, och sedan av stamkunden hovmästaren. Den senare blir dock så upprörd att han med blod på händerna springer ned till en kemtvätt mitt emot och ber att få ringa polisen. I tron att det är anmälaren själv som är den skyldige lurar kemtvättsägaren in denne på toaletten och låser utifrån. Därefter ringer han polisen.

Efter förhör släpps hovmästaren av Lewin. På grund av uppmärksamheten i pressen strömmar det in tips de första dagarna. Många tips är dock värdelösa och flera knäppskallar anmäler sig som skyldiga. I Katarynas privata lägenhet hittar Lewin ett fotoalbum från hennes liv i Polen, men finner inget intressant för utredningen i bilderna.

Vid genomgången av obduktionsprotokollet framgår det att Kataryna utsatts för ett fruktansvärt våld. Bland annat har ett avbrutet stolsben sparkats upp i slidgången och perforerat livmoderväggen, vilket lett till massiva blödningar. Det tycks som om dådet utförts av en rasande galning.

I Mariefred sammanträffar Jarnebring med den något bedagade greve von Kollmer, som förefaller helt ovetande om att hans namn utnyttjas i skumma lägenhetsaffärer. Intressant är däremot att han hyr ut en stuga med strandtomt till en viss Johnny Dahl och att denne varit försvunnen sedan morddagen. Vid ett nytt sammanträffande med Ritva får Jarnebring reda på att han av henne fått 1.000 kr på morddagen och sedan försvunnit, och vid en kontroll på Dahls bilverkstad visar det sig att han även varit där och hämtat pengar på morddagen. Samtidigt hittas hans bil i ett garage i Malmö, och åklagaren går efter övertalning med på att låta häkta Dahl i hans frånvaro och efterlysa honom via Interpol.

Kataryna begravs. Stig-Åke söker självmant upp Lewin och berättar om sitt förhållande. Han påstår - uppenbart lögnaktigt - att de bara träffades på bio och restaurang och att förhållandet rann ut i sanden eftersom han misstänkte att hon träffade någon annan man. Lewin blir misstänksam och kontrollerar Kjellbergs alibi på arbetsplatsen i Upplands Väsby, men det verkar hålla - en verkmästare är säker på att Kjellberg varit på arbetet hela dagen.

Den enda tekniska bevisning utredningen hittills funnit är ett halvt tumavtryck på stolsbenet. Tumavtrycket kontrolleras mot alla de kunder som förhörs och alla kända sexualförbrytare, men inget matchar.

Melanders kartläggning av prostitutionen koncentrerar nu intresset på Fahléns ockrarverksamhet, och en kväll under en insamlingsrunda bland de prostituerade i hans fastigheter fotograferar Jarnebring honom då han tar emot pengar. Melander beslutar om tillslag tidigt en söndagsmorgon mot Fahlén, både på kontoret i stan och i lyxvillan på Värmdö.

Överraskande nog visar sig Fahlén mycket samarbetsvillig, till skillnad från skojarkollegan Svensson som låtsas oförstående inför utredningen. Fahlén erkänner lägenhetsaffärerna, men omfattningen förblir okänd. Strax därefter hittar Jarnebring, efter ett tips, Johnny Dahl hos en flicka i Bandhagen. Vid arresteringen blir det slagsmål. Jarnebring anmäler Dahl för våldsamt motstånd och Dahl kontrar med att anmäla Jarnebring för misshandel. Vid förhören skyller Dahl allt på Fahlén.

Trots Melanders vädjanden vägrar åklagaren gå med på fler arresteringar av ökända fastighetsägare med motiveringen att utredningen skulle svälla ut för mycket. Melander beordras koncentrera sig på Fahlén. För mordutredningen ger arresteringarna inget positivt resultat: varken Dahls eller Fahléns tumavtryck matchar avtrycket från stolsbenet. Vid en genomgång av Melanders utredningsmaterial hittar emellertid Lewin hotbreven och fäster sig vid några formuleringar han känner igen: "Det finns bara ett ställe för sådana som du. Kumlabunkern." Det är exakt samma ord som Stig-Åke Kjellberg använt om mördaren vid Lewins förhör.

Vid en granskning av Kjellbergs visitkort, som man funnit i Katarynas lägenhet, matchar hans tumavtryck avtrycket på stolsbenet och han arresteras som misstänkt för mordet. I de nya förhören erkänner han plötsligt att han varit i Katarynas poseringateljé och att de haft ett våldsamt gräl. Grälet rekonstrueras i ateljén. Stig-Åke visar hur Kataryna svingat en stol mot honom och hur han tagit den ifrån henne. Teknikerna observerar att han fattar stolsbenet just så som avtrycket visar. Det fastslås också att det är han som skrivit åtminstone ett av hotbreven till Fahlén.

Efter en tid i häktet är Kjellberg i upplösningstillstånd. Förklaringen är att Kjellberg på något sätt kommit över en kvällstidning där han hängs ut som hormördaren. Kort därefter får han ett nervöst sammanbrott och överförs till psykiatriska akutmottagningen. Åklagaren beslutar om frigivning i brist på övertygande teknisk bevisning.Mordutredarna intervjuas av en journalist och alla verkar ha sin egen teori om vem den skyldige är och varför. En natt långt senare kallas Lewin till Kjellbergs hus och finner att denne hängt sig inte långt efter sin utskrivning från Psykiatriska kliniken. Det visar sig att hans dotter på grund av skriverierna i tidningarna vägrat träffa honom då han besökt henne hos exhustrun för att ge henne en julklapp. Poliserna finner ett brev till dottern. Endast ett ord finns på lappen i kuvertet: "Förlåt."En berättarröst säger att misstankarna mot Dahl avskrivits och att Fahlén dömts till sex års fängelse plus att upphittade 500.000 kr beslagtagits såsom förverkade. Året efter - 1979 - lades mordutredningen om Kataryna Rosenbaum ned. Fallet har förblivit olöst.

Pressreaktion Svensk filmografi

Profitörerna biografvisades endast kort tid, och då endast på 16 mm, på Bio Bostock i Stockholm två månader före TV-premiären och är således bara recenserad i stockholmstidningarna. Filmen skiljer sig inte från TV-serien på annat sätt än att seriens tre episoder - En horas himlafärd, En väl sammanhållen pyramid och Bordellkungen - fogats samman. Samtliga recensenter jämförde därför skillnaden mellan biografupplevelsen med den förväntade upplevelsen framför TVn. Filmen fick ett mycket gott betyg, men åsikterna var delade om huruvida den gjorde sig bättre på vita duken än på TV-skärmen. Förutom regissören Berglund fick främst Sven Wollter beröm för sin roll som spanaren Jarnebring.

Elisabeth Sörenson, SvD: "Det är arbetet inom polisen som är filmen så att säga och där är Profitörerna enastående och övertygande. Per Berglund har lyft ut polisfilmernas alla klichégubbar och plockat in ett rikt antal individer med varierande förutsättningar för och attityder till jobbet. I rollistan finns ett gäng skådespelare som får åskådaren att med klarvaket intresse följa de mest spänningslösa faserna i polisarbetet - ett villkor onekligen eftersom det inte är någon action-film.

Vi kan bara nämna några få: Krister Henriksson som kriminalinspektör Jan Lewin, den bäverlikt arbetande, Per Sjöstrand som hans överordnade, Gunnar Öhlund som ännu mer överordnad, Lennart Hjulström som chef för prostitutionskommandot. Och, först och sist, Sven Wollter i rollen som Jarnebring vilken bollas mellan avdelningarna. Han har en humörfrisk jargong och en inre motor driven med energi som är verkningsfull för hela filmen."

Lars Bjelf, AB: "Låt det genast bli sagt att det är ett alldeles utmärkt arbete på de flesta händer. Manusförfattaren Lars Björkman har lyckats bevara Perssons säregna och överraskande humor i personteckningarna i denna i övrigt så mörka eländeshistoria. Men tre timmar på bio jämfört med tre entimmarsprogram i en TV-serie senare i höst blir lite segt. Därför kanske man blir lite negativ till en produktion som jag tror kommer att fungera mycket bra i TV - och dessutom kan leda till olika nyttiga diskussioner.

Filmen/romanen har en infallsvinkel, men diskuterar jämsides olika samhällsproblem som svarta pengar, polismygel och könsroller. Författaren själv, Leif G W Persson, uppträder likt Alfred Hitchcock i en scen som är rätt obetalbar. Även i övrigt finns det starka rollprestationer som överraskade mig, exempelvis Tjadden Hellström som polistekniker. Lickå Sjöman och Lena Dahlman som de senare separerade prostituerade gestaltar en ömsesidig känsloladdad stämning på ett övertygande sätt.Jämfört med nuvarande svensk filmproduktion, som mest är action och garv, är det här ett seriöst försök att diskutera viktiga samhällsfrågor. Därför är tre timmar på bio rekommendabelt för icke-rökare. Jag kommer i alla händelser med stort intresse att se om Profitörerna i TV, trots att jag även läst romanen. De frågor som ställs och de slutsatser myndigheterna inte drar är mycket tänkvärda."

Mikael Håfström, StT: "Regissören Pelle Berglund har (-) en bildkänsla som är väl värd det större formatet och det finns en säkerhet i hans sätt att berätta som vi inte är bortskämda med när det gäller svensk film. Det är inte bara frågan om att föra handlingen framåt utan också att få filmen att leva. Låta oss få mycket att se på. Berglund litar på publikens iakttagelseförmåga; att vi uppfattar detaljer och själva drar slutsatser. Jag tänker då inte bara på filmens intrig, fallet som ska lösas, utan även på det sätt de medverkande får kontur. (-)

Flera av skådespelarna gör fina insatser. Sven Wollter till exempel, som tydligen kan det där med att spela snut. Den här gången verkar han trivas osedvanligt väl. Krister Henriksson är mycket bra i rollen som den energiske kriminalinspektör Lewin. Men filmens stora behållning är att den fungerar som en helhet. Att Berglund har en rytm i sitt berättande som han håller konsekvent. Med tanke på detta tror jag att Profitörerna ironiskt nog fungerar bättre som biofilm än som TV-serie. Den lilla bildrutan och uppdelningen i avsnitt kommer säkert att innebära att många av dess kvaliteter kommer att gå förlorade."

Kommentar Svensk filmografi

Dåvarande kriminologiforskaren - numera kriminologiprofessorn på Polishögskolan (sedan 1991) - Leif G W Persson (f 1945) gav ut "Profitörerna" 1979. Det var hans andra roman efter "Grisfesten", som kom 1978 och som sedermera filmatiserades under titeln Mannen från Mallorca (1984/15). Även hans tredje roman, "Samhällsbärarna" (1982), blev till film med titeln I lagens namn (1986/18).

Leif G W Persson kallade "Profitörerna" en polisroman. Han påstår dock att den är baserad på två utredningar - en mordutredning och en utredning om prostitution. I förordet nämner författaren tre källor till romanen: 1. Polisens och olika rättsmyndigheters protokoll kring mordutredningen på den prostituerade Kataryna Rosenbaum och utredningen kring Johan Riisto Fahlén, i pressen kallad bordellkungen. 2. Intervjuer med de poliser som arbetade med de respektive utredningarna. 3. Material från kriminologidocent Lars M Nilsson, som arbetade med prostitutionsutredningen och som intervjuade Kataryna Rosenbaum på våren 1977, ett och ett halvt år före hennes död.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se