Peter Haber

Svensk skådespelare (filmroller från 1987). Född Peter Alexander Haber i Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholm.

-

Peter Haber växte upp i Södertälje och teaterintresset väcktes när han anmälde sig till en amatörteatergrupp i tolvårsåldern. Haber har senare beskrivit sig som något av en pajas som barn och skådespelandet blev ett sätt att hävda sig, något av en "räddningsplanka". Han sökte och kom in vid Scenskolan i Stockholm 1971 men hoppade av utbildningen två år senare och startade tillsammans med bl.a. scenskolekamraten Peter Oskarson Skånska teatern. Tillvaron där innebar några magra men lärorika år och han medverkade i flera av Oskarsons uppsättningar för TV som En midsommarnattsdröm (1980), Historien om den övergivna dockan (1982), operan Marionetter (1983) och Hej, du himlen! (1983). Han följde sedan med Oskarson till Folkteatern i Gävle och via Operan hamnade han vid Stockholms stadsteater.

Han var länge relativt anonym men fick ett stort publikt genombrott med Hamiltonfilmen Fiendens fiende (1990) och har senare gestaltat huvudpersonen i ännu en lång filmserie om kriminalkommissarie Martin Beck. En annan känd och uppskattad roll i den digra listan av film- och TV-roller har varit som Sunes pappa i TV:s adventskalender Sunes jul (1992), och biograffilmen Sunes sommar (Stephan Apelgren, 1993). Mycket annorlunda var sedan rollen som den sörjande änklingen Aron i filmatiseringen av Göran Tunströms Juloratoriet (Kjell-Åke Andersson, 1996), eller rollen som den sadistiske mördaren Martin Wanger i filmatiseringen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev, 2009).

Haber har själv hävdat att framgången med Beck är att filmerna kan ses som mycket svenska med sina skickliga men ändå mänskliga poliser som också kan begå fel. Det finns kanske också en gemensam nämnare i många av Habers rolltolkningar som bottnar i något måhända typiskt svenskt. Han blir en slags antihjälte som spelas med en återhållsam komik och allvar på en och samma gång.

1986 erhöll han Teaterförbundets Vilhelm Moberg-stipendium.

P O Qvist (2004), redigerad 2013-11-18