Viveka Seldahl

Media (1 st)

Svensk skådespelare. Född Viveka Kristina Seldahl i Oscars församling, Stockholm. Död i Kungsholms församling, Stockholm. Gift med skådespelaren Sven Wollter.

-

Som dotter till en ensamstående mor växte Viveka Seldahl delvis upp i Stockholm och delvis hos morföräldrarna i östra Jämtland. Efter skolan arbetade hon som städare, kontorist och servitris. Hon tog lektioner vid Willy Koblancks teaterskola och vid tredje försöket kom hon in vid Scenskolan i Göteborg 1967. Efter examen 1970 blev hon anställd vid Göteborgs stadsteater. Där flyttade hon 1978 tillsammans med sin man Sven Wollter över till den nystartade Angereds teater och efter den s.k. manifeststriden följde hon 1983 med honom till Folkteatern i Gävle. 1986 kom hon till Stockholms stadsteater, där hon var anställd till sin bortgång.

Hon var tveklöst en av våra mest känslostarka skådespelerskor med en hög emotionell utstrålning utan att egentligen behöva ta till stora gester eller någonsin några som helst konstlade manér. Detta gav förmåga att gång på gång gestalta osentimentala, självständiga och starka kvinnor som hämtade ur det jämtska arvet. Detta blev uppenbart för den stora tv-publiken redan genom rollen som Nergårds-Anna i serien Raskens (1976) och fortsatte i film- och tv-roller som bl.a. polsk invandrarkvinna som har problem med Myndighetssverige i Guldburen (1991) eller den som bigott sågverksägarfru i Änglagård (1992).

Som kritikern Tomas Forser konstaterade i ett eftermäle, hade hon en sensuell eftertänksamhet och en förmåga att avlyssna tragedin. Det är typiskt att hon i flera intervjuer uttryckte en längtan tillbaka till 1930- och 1940-talens stora kvinnoroller på film som enligt henne var fulla av passion, kärlek, åtrå och framför allt styrka. Hon konstaterade att den (Hasse) Ekmanska-(Ingmar) Bergmanska eran i svensk film präglades av enastående kvinnoporträtt och menade att sådana inte skrivs längre. Dock fick hon chansen att göra en del sådana i bl.a. nämnda Änglagård, Harry & Sonja (1996), tv-filmen Alla dagar, alla nätter (1996) och i den dessvärre undanskymda Mamy Blue (1999), som blev en av hennes sista filmroller, för att ta några exempel. I själva verket kunde hon förvandla vilken roll som helst till minnesvärda kvinnoporträtt. På scen fick hon desto mer ofta tillfälle att visa denna sin förmåga i världsdramatikens tyngre kvinnoroller såsom i flera Brechtpjäser, "Macbeth" och som Blanche DuBois i "Linje Lusta".

Hon fick 1989 års Guldbagge för den kvinnliga huvudrollen i s/y Glädjen, som var hennes första biograffilmroll och postumt 2001 års Guldbagge för sin huvudroll i En sång för Martin. 1973 fick hon Teaterförbundets Daniel Engdahl-stipendium, 2000 samma förbunds De Wahl-stipendium samt samma år Fastighets-ettans stipendium med motiveringen att hon gjort insatser på scen som ger upplevelser utöver det vanliga.

P O Qvist (2004), redigerad av redaktionen 2024