Tollie Zellman

Media (33 st)

Skådespelerska (filmroller 1906-1952). Född Berta Alice Viktoria Zellman i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Gift 1916 med konsul Viggo Berch, 1918-1923 med kamrer Carl Holmquist. Död i Kungsholms församling, Stockholm.

Hon var dotter till en kyrkmålare och kyrkorestauratör och uppväxt i ett något religiöst hem. Familjen flyttade till Nyköping när hon var ung och enligt henne själv var hon något av ”klassens clown” i skolan. När hon gått ut flickskolan började hon arbeta som kontorist vid NK i Stockholm. Hennes ambitioner att bli skådespelerska sågs inte med helt blida ögon i hemmet men hon gjorde i alla fall ett försök att komma in vid Dramatens elevskola men misslyckades. I stället började hon turnera med Alfred Lundbergs sällskap några år in på det nya seklet, troligen kring 1906, och var 1908-09 hos Greta Strindberg och Erland Colliander. Senare kom hon att bli engagerad vid mer fasta scener som Brunnshusteatern i Helsingfors, 1910-12 och 1914 vid Folkan, 1912-14 vid Vasateatern, 1916-17 vid Intiman, 1926-31 vid Oscars-teatern m.fl. På Folkan gjorde hon succé i Algot Sandbergs 33.333 och väckte genom sitt erotiska utspel stor uppmärksamhet 1922 i Nu kommer Madame. 1927-1929 gästspelade hon vid Svenska teatern i Helsingfors, där hon även regisserade, och från 1930-talet blev det också en hel del större filmroller. Hon bedrev även teaterstudier i Paris.

Ibland kunde hon beskrivas som en primadonna både på och utanför scenen och det är otvivelaktigt så att hon hade en mycket speciell, nästan aristokratisk stil som underströks av den lite läspande och långsamma rösten, vilken fick replikerna att väga extra tungt och komiskt. Karl Gerhard menade i sin serie i Vecko-Journalen,”Kungliga svenskar”, att hon egentligen föddes i fel århundrade och mer hörde mer hemma i 1700-talet och dess rokokomiljö än det mer prosaiska Nyköping och Stockholm. Hon var dessutom med sin närmast galliska esprit i hans ögon ganska osvensk, ”den parisiska boulevardamourens sceniska representant i Norden”, som han formulerade det. Han jämförde henne också gärna med den franska skådespelerskan Yvonne Printemps.

Hon blev med sin starka erotiska utstrålning något av expert på demimonder. När hon 1932 spelade hos Karl Gerhard i Tidens ansikte och gestaltade den franska nationalsymbolen Marianne i ett nummer ledde detta nästan till diplomatiska förvecklingar. På film blev det mer av aristokratiska figurer som hon med sin speciella framtoning och sätt att framsäga sina repliker förlänade ett visst mått av självironi som Vi som går köksvägen (1932), Ungdom av i dag (1935), Spöke till salu (1939) m.fl. Några av hennes främsta filmroller var emellertid närmast av det tragikomiska slaget som i Karriär (1938) där hon var den alkoholiserade äldre skådespelerskan som blir en hjälp på vägen för den unga ingenyn (Signe Hasso) eller som i Hasse Ekmans Medan porten var stängd (1946), där hon åter var en gammal förfallen aktris som var en lika tragisk gestalt. Hon var också minnesvärd som skådespelerska som hör till de drabbade i ockupationsdramat Det brinner en eld (1943), där hennes replikkonst blir till en motståndsakt. Att hon i alla dessa tre exempel spelar skådespelerskor visar på förmågan till att skapa distans till sina roller. Själv ansåg hon att det fordrades humor att spela verklig tragedi genom att den förra gav en botten till det tragiska.

Hon var mor till skådespelerskan Lill-Tollie Zellman.

(2004)