Ivan Hedqvist

Media (2 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1910-1932) och regissör. Född Carl Ivan Engelbert Hedqvist i Gottröra, Stockholms län. Död på Mörby lasarett, Stockholms län.

-

Ivan Hedqvist tillhör de filmskapare från den svenska filmens guldålder som oförtjänt hamnat i glömska på grund av den hittillsvarande historieskrivningen där endast två regissörsnamn har lyfts fram: Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Detta trots att Hedqvist av sin samtid ofta lyftes fram som en framstående filmskapare och att åtminstone två av hans filmer såväl tematiskt som produktionsmässigt stämmer in på vad som förknippas med guldåldern. Hans mest kända film Dunungen (1919) uppfyller till exempel mycket väl de kriterier som filmforskaren Gösta Werner anger för att en film skall klassas som tillhörande det han kallar för den svenska stumfilmsskolan, men trots detta förbises filmen i Werners förteckning som endast innehåller filmer av Sjöström och Stiller.

Hedqvists debut som filmregissör med Dunungen kan ses som något överraskande. Visserligen hade hans filmkarriär smygstartat som skådespelare under Svenska Biografteaterns barndomsår i Kristianstad, men därefter hade han enbart sysslat med teater. Att Hedqvist blev den första nya regissör Svenska Bio anlitade sedan man lagt om kurs till färre och mera påkostade produktioner har förmodligen sin förklaring i hans förtrogenhet med den lagerlöfska förlagan då han ett otal gånger hade gestaltat pjäsens onkel Teodor på teatrarna; en roll som han också hade i filmversionen. Med Julius Jaenzon som fotograf skapade Hedqvist en film med berättartekniskt avancerade element som till exempel en i rörliga bilder gestaltad medeltida sägen där samma skådespelare användes som i filmen i övrigt. Tyvärr har denna scen inte bevarats då Dunungen idag endast existerar i en starkt förkortad version. En liknande s.k. "film i filmen" återfinner man till exempel i Cecil B. DeMilles samtida Man och kvinna (1919). Detta berättartekniska grepp är endast känt från en annan svensk stumfilm, Olof Molanders Damen med kameliorna (1925).

Hans nästa regiuppdrag, Carolina Rediviva (1920), är en komedi i Uppsalamiljö efter ett originalmanus av Ester Julin. För att förtäta berättelsen och minska antalet biroller hade Ragnar Hyltén-Cavallius fått uppdraget att bearbeta Julins manus, och samarbetet med honom fortsatte då Hedqvist året därpå grep sig an filmprojektet Vallfarten till Kevlaar (1921) efter en dikt av Heinrich Heine. Denna film får nog ses som ett av de märkligare verken i den svenska stumfilmshistorien och är svår att tänka sig i en annan kontext än skapad av ett bolag med högt ställda konstnärliga ambitioner. Den kan nämligen ses som ett försök att skapa en stumfilm utan texter då dess enda mellantexter utgörs av diktverkets strofer, vars uppgift mest är att tillföra en poetisk stämning till den vackert fotograferade berättelsen.

Hedqvists fjärde och sista film som regissör var Livet på landet (1924) efter Fritz Reuters roman. På grund av sitt premiärdatum hamnar denna film utanför de traditionella ramarna för guldåldern, och den har inte överlevt i annat än korta fragment. Därefter var Hedqvist endast verksam i filmbranschen som skådespelare.

Magnus Rosborn (2011)

-

Han gjorde 1901 sin debut i Hjalmar Selanders sällskap och efter detta följde engagemang vid Svenska Teatern i Helsingfors 1902-1904. Åter i Sverige kom han via en kort tid 1904-1906 vid Stora Teatern i Göteborg 1906-1909 till Svenska Teatern i Stockholm, där han fick genombrott i lustspelet Moral av L. Thomas, och därefter spelade han hela 1910-talet vid Dramaten.

1918 engagerades han av Svenska Bio och i en intervju motiverade han detta med att filmen var den enda konstnärliga människoskildring som de tusenden, som han uttryckte det, stiftar bekantskap med. 1922 gästspelade han åter vid Dramaten och därefter vid Svenska Teatern till 1925. I slutet av 1920-talet var han en säsong 1926-27 vid Oscars-teatern innan han 1927 åter kom till Dramaten där han 1932 tvingades sluta på grund av sjukdom. Han var också under krigsåren 1914-1918 ledare för Skansens sommarteater.

Hedqvist var en utpräglad karaktärsskådespelare, helt och håller självlärd, och har beskrivits att ha haft ett sällsynt rörligt och intelligent ansikte. Han har också beskrivits som en utpräglat intuitiv skådespelare som strävade bort från det gamla stjärnskådespeleriet mot en mer realistisk spelstil. Detta underlättade säkert omställningen till filmskådespeleri och han hade, som framgått, en framsynt syn på filmen som konstart. Inte minst fick han betydelse för den svenska stumfilmen, främst under 1920-talet, när han framställde en rad vemodiga gammelmansporträtt som t.ex. onkel Theodor i Dunungen (1919), vilken även var en av hans paradroller på scenen. Detta gäller även Farbror Frans (1926) och Ungdom (1927) samt en av 1920-talets bortglömda filmpärlor, Carolina Rediviva (1920), där han fungerade både som regissör och huvudrollsinnehavare. En annan av hans mer framgångsrika filmroller blev som den gamle vise inspektorn i Livet på landet (1924), även den i hans regi.

1916 tilldelades han den kungliga medaljen Litteris et artibus.

P O Qvist (2004)