Dagmar Ebbesen

Media (119 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1913-1954). Född Dagmar Wilhelmina Ebbesen i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Solna.

Hon var dotter till skådespelerskan Jenny Öhrström och den danske skådespelaren Thorald Ebbesen. Föräldrarna turnerade runt i Europa och Dagmar och systern Elsa (även hon senare skådespelare) vistades i barndomen ofta inackorderade hos släktingar. Den unga Dagmar kunde inte tänka sig något annat liv än att gå i föräldrarnas fotspår och debuterade vid endast tretton års ålder på Östermalmsteatern i skådespelet Tummeliten. Senare bedrev hon teaterstudier för Justus Hagman samt vid Ranfts teatrar, där hon var engagerad 1906-1909. Därefter spelade hon vid turnéer hos Anton Salmson 1909-10 och John Lianders sällskap 1912-1916 och senare vid Folkteatern i Göteborg 1916-1919 och Folkteatern i Stockholm 1919-1928.

Efter ett mellanspel på Vasateatern 1928-30 var hon åter på Folkan 1930-32. Det var här hon först gjorde succé i Hemslavinnor (1921) som hembiträdet Kristina, en roll som i mycket kom att sätta sin prägel på hennes fortsätta karriär. Hon har spelat den i över femhundra föreställningar. Efter Folkteatern kom hon att mer tillfälligtvis spela på teatern, främst Södra Teatern. I stället kom filmandet att ta överhanden och då fick hon ofta i olika variationer spela sin succéroll i Hemslavinnor som den rättrådiga tjänstekvinnan som ställer saker och ting till rätta, antingen det gällde originalet, vilket innefattade tre filmatiseringar (1923, 1933 och 1942), eller andra snarlika stycken, främst Flickorna på Uppåkra (1936) eller Kristin kommenderar (1946).

Man kan lägga märke till hur ofta rollnamnet Kristina återkommer i dessa och andra filmer, vilket kan ses som ett mått på vilken genomslagskraft denna roll hade. En av de mer bemärkta i den senare kategorin var den i Karl Fredrik regerar (1934), där hon är något av den drivande kraften i handlingen. Hon spelade dock andra typer av karaktärsroller på film, främst då som madame Flod i 40-talsuppslagan av Hemsöborna. (1944).

Hennes konstnärliga paroll var att framställa en vanlig människa med hjärtats humor. Det har även talats om hennes fömåga att spränga farsens trånga ram och förvandla varje roll till en karaktärsstudie och att kunna ge sympati även åt rena "satkärringar". Mycket av hennes storhet låg i hennes speciella mimik, förmågan att snörpa åt munnen när det var något som misshagade och de lite speciella uppfordrande ögonkast hon då åstadkom. Möjligen spelade hon också på sina erfarenheter från ett allt annat än lyckligt privatliv när hon gestaltade alla dessa goda modersliknande gestalter med sitt vresiga yttre.

P O Qvist (2004)