Bengt Berg

Media (1 st)

Svensk regissör, ornitolog och författare. Född i Kalmar. Död i Halltorp, Småland.

-

Bengt Berg var Sveriges första stora naturfilmare. Hans uppfinningsrika djurstudier sträckte sig från Stockholms skärgård till norra Afrika och fick stor internationell uppmärksamhet. Under 1920-talet spelade hans filmer på biografer världen över och Bergs namn stod högt i kurs hos både publik och akademi. Trots detta är Berg en förbisedd figur i den skandinaviska filmhistorien.

Efter skolåren arbetade Berg som assistent åt ornitologiprofessorn Alexander König vid Zoologiska museet i Bonn. Det var där han började fotografera fåglar i naturlig miljö. Hans första bok, "Stora Sjöfall", med egna bilder publicerades 1910. Sammanlagt publicerade Berg 36 böcker, inte sällan koordinerade med sina filmpremiärer. Han var även en ivrig debattör som gärna och ofta skrev i frågor om utbildningsfilm och svensk djurskyddslagstiftning.

Den första filmen, Storkarna (1920), filmade han på olika platser i Skåne. Under de följande två åren producerades tre till kortfilmer för Svensk Filmindustri. 1922 kom även den första längre filmen, Som flyttfågel i Afrika. Där följde Bergs kamera fågelmigrationen från Sveriges ostkust till Nilens strand och erbjöd tittaren en artrikedom värdig ett fågellexikon. 1923 utkom Sagan om de sista örnarna. Filmen var tänkt som ett argument för en fridlysning av havsörnen. Sagan om de sista örnarna uppvisar en berättarmässig originalitet, med referenser till Bruno Liljefors och från flygplan filmade fågelperspektiv. Med en kombination av ny utrustning och stort tålamod lyckades hans kamera komma mycket nära den sällsynta fågeln. 1925 kom Abu Markúb och de hundrade elefanter, en expeditionsfilm till Afrika som var till lika delar zoologisk studie och eurocentrisk etnografi. Filmen saknade mellantexter och sufflerades av Berg själv, som likt 1910-talets travelogföreläsare reste runt med filmens visningar.

Abu Markúb blev den sista filmen Berg gjorde för SF. Efter att ha fått nobben på ett erbjudande om att överlåta visningsrättigheterna av Sagan om de sista örnarna som skolfilm till svenska staten, flyttade Berg under 1930-talet sin verksamhet till Tyskland. Under första världskriget hade Berg publicerat korrespondensessäer från det krigshärjade Europa. Han uppvisar i dessa texter en tendens att kategorisera människor och folkslag på ett nedlåtande sätt, där han med nietzscheansk logik favoriserade dem han ansåg vara starkast. Än idag finns det frågetecken kring Bergs koppling till det nationalsocialistiska Tyskland, där han var mycket populär. Därifrån gjorde han expeditioner till Asien och Afrika, som bland annat resulterade i filmen Sehnsucht nach Afrika (Georg Zoch, 1939). Filmen producerades av Tysklands då näst största filmbolag, Tobis Filmkunst GmbH. Den hade svensk premiär på Sture i Stockholm 1941 med titeln Med Bengt Berg till Afrika.

Fram till sin död dök Berg upp på svensk film några gånger igen, ofta framför kameran, i egenskap av ciceron i den svenska naturen. En av dessa filmer, från 1942, går idag att se på filmarkivet.se. Som filmare förtjänar Bengt Berg filmhistorisk uppmärksamhet och vidare undersökning, främst för sin förmåga att med kinematografisk uppfinningsrikedom lyfta fram djurens perspektiv. Leif Furhammar beskriver honom som "vår förste, och före Arne Sucksdorff ende naturfilmare med världsrykte" (Filmen i Sverige, 1991).

Kim Fahlstedt (2014)

Se Hemma hos Bengt Berg på filmarkivet.se