Per Lindberg

Media (1 st)

Svensk regissör och manusförfattare (filmer 1923-1941). Född Per August Lindberg i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Död i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Son till skådespelarna August och Augusta Lindberg och bror till manusförfattaren och regissören Stina Bergman.

-

Per Lindberg var en av svensk films oförlösta genier. Han var son till ett känt skådespelarpar och bror till Stina Bergman. Lindbergs stora dröm var en teater för folket där bara det allra bästa skulle erbjudas massorna. Han började sin bana som genialisk teaterregissör och hämtade mycket av sin inspiration från kontinenten, särskilt Max Rheinhardts teater och den tyska 1920-talsfilmen.

Under 1920-talet knöts Lindberg till det nystartade Bonnierfilm som under Karin Swanströms ledning skulle göra publikdragande filmer av succéromaner från Albert Bonniers Förlag. Per Lindberg regisserade bolagets första två satsningar: farsen Anna-Clara och hennes bröder (1923) och Norrtullsligan (1923), efter Elin Wägners roman. Särskilt Norrtullsligan var en ambitiös satsning, med manus av Hjalmar Bergman och en lysande rollista med Tora Teje och Inga Tidblad i spetsen. Lindberg lade ner mycket arbete på den visuella gestaltningen i båda filmerna och i Norrtullsligan förekom t.ex. en masscen med hundratals statister föreställande sekreterare inspelad på Centralen. I Anna-Clara och hennes bröder fanns också en fantasiscen eller drömscen men denna klipptes bort av Bonnierfilm vilket ledde till att Lindberg krävde att hans namn skulle tas bort ur förtexterna. Om denna kontrovers var anledningen till Lindbergs kortvariga insats i svensk 1920-talsfilm är oklart, men efter dessa två filmer gick han tillbaka till teatern. Lindberg engagerade sig istället med liv och lust i den nystartade Radioteatern och blev dess chef 1929-1931.

1931 regisserade Lindberg även Gösta Ekman och Zarah Leander i en moderniserad version av operettklassikern "Glada änkan". Denna berömda "funkis-änka" spelades i Konserthuset som Lindberg och Ekman hade hyrt för att förverkliga de gemensamma drömmarna om en folkets teater. Kort därefter ansökte de även om att ta över ledningen av Kungliga Dramatiska Teatern. När de fick avslag, erbjöds Lindberg istället ett regiuppdrag på Dramaten. Lindberg tackade nej med motiveringen att organisationen var "alldeles för byråkratisk för att kunna tjäna som bas för vad jag menar med sunt teatraliskt skapande."

Med rysaren Gubben kommer (1939), efter en roman av Gösta Gustaf-Janson och med Victor Sjöström i titelrollen, vågade Svensk Filmidustri och dess konstnärliga ledare Karin Swanström åter satsa på Lindberg som filmregissör. I rask takt regisserade Lindberg sedan fyra filmer för SF, däribland Juninatten (1940) med Ingrid Bergman och Stål (1940), som för ovanlighetens skull var en spelfilm om svensk arbetarklass. Under 1941 regisserade Lindberg dessutom två filmer för nystartade Luxfilm; den romantiska sommarfilmen I paradis... och Det sägs på stan, båda efter egna manus. Oturligt nog hade båda filmerna stockholmspremiär samma kväll. Det kan delvis förklara det negativa mottagande som båda filmerna fick: I paradis... sågs som ett erotiskt pekoral och Det sägs på stan, som var en thriller om skvaller i en svensk småstad, fick svidande kritik för sitt kaotiska bildspråk.

Lindberg skrev sedan ett filmmanuskript efter Ester Lindins roman "Tänk, om jag gifter mig med prästen" som inte spelades in. Han var istället produktionsledare på den filmatisering som gjordes 1941 efter ett manus av Ivar Johansson, tillika filmens regissör. Därefter ägnade sig Lindberg främst åt författarskap och han skrev bl.a. en biografi över sin vän Gösta Ekman innan han dog, 54 år gammal. Om Per Lindberg som den svenska teaterns nydanare kan man läsa i Ulla-Britta Lagerroths "Regi i möte med drama och samhälle: Per Lindberg tolkar Pär Lagerkvist", Stockholm 1978.

Mikaela Kindblom (2011)