Anna Lindahl

Media (34 st)

Skådespelerska (filmroller 1925-1950). Född Anna Cecilia Eleonora Lindahl i Stockholm. Avled i Hedvig Eleonora församling, Stockholm.

Hon arbetade först som privatsekretare men började vid Dramatens elevskola 1925 och efter examen 1928 fick hon genast sitt stora genombrott i Hoppla, vi lever! vid Dramaten i Per Lindbergs iscensättning. Dessförinnan hade hon hunnit uppmärksammas för en roll som förstaårselev i Strindbergs Advent. Hon var ett år 1931 vid Gösta Ekmans teatrar och sedan fyra år 1932-1936 i Göteborg vid Lorensbergsteatern (från 1934 Göteborgs stadsteater) innan hon återvände till Dramaten 1936, där hon förblev resten av sitt liv. Hon bedrev även teaterstudier i utlandet och var verksam som lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola 1939-1947.

Som skådespelerska var hon högst mångsidig med en blandning av ungflicksroller, drottningar och tragiska kvinnoöden. Bl.a. ansågs hon vara en framstående Strindbergtolkare och att hon genom sin intima stil bröt mot den manierade stil som dittills varit förhärskande. Nils Beyer konstaterar i sin bok Skådespelare att hon utmärktes av renhet och öppen rättframhet. Det fanns dock hos henne en viss dragning åt det bisarra och exalterade samt ett sinne för det besatta, hysteriska och hetsade i människonaturen. Med detta kom hon, enligt hans mening, att förkroppsliga en ny tids kvinna. Detta skedde även i mer normala roller som läkaren i filmen Vändkorset (1944) som kombinerade yrkesmässig vederhäftighet och erotisk charm.

Hennes filmroller var ganska få men desto mer intensiva i de flesta fall, som exempelvis i en tidig roll i Sången om den eldröda blomman (1934). Det fanns en blandning av värme, melankoli och skörhet i flera rolltolkningar som modern i Ingmar Bergmans Skepp till India land (1947) eller som den förgrämda änkan Elin, som så småningom tinar upp och blir mänsklig i Driver dagg, faller regn (1946). Hon var även flitigt engagerad av radioteatern med debut 1928 i Tagores Postkontoret och gjorde där nära 300 roller. Hon var med sin mjuka och smidiga stämma ofta anlitad som uppläserska.

1933 erhöll hon Teaterförbundets De Wahl-stipendium och 1948 erhöll hon Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium.

P O Qvist (2004)