Olof Winnerstrand

Media (112 st)

Skådespelare (filmroller 1919-1954, scendebut 1901). Född Karl Olof Magnus Winnerstrand i Jakobs församling, Stockholm. Gift 1906 med skådespelerskan Frida född Kumlin.

Han var son till en guldsmed och det förväntades att han skulle ta över faderns rörelse. Som ung var han dock mer intresserad av teater och uppsökte kring mitten av 1890-talet Nils Personne vid Dramaten och förhörde sig om chanserna att komma in vid Dramatens elevskola. Han tillmättes vissa utsikter men det blev inget mer av planerna då fadern var helt emothela saken. Först efter faderns död några år senare vågade den unge Olof ta steget över till teaterbanan och kom 1901 med i det Hillbergska sällskapet, kallat Sydsvenska Skådebanan, där han gjorde debut i Helsingborg i pjäsen Galeotto. Efter sällskapets upplösning följande år kom han 1902 till Hjalmar Selander i Göteborg där han stannade till 1904.

Detta visade sig vara en lärorik tid och därefter fortsatte han 1904-1905 vid Folkteatern i Göteborg innan han återvände till Stockholm och Dramaten sistnämnda år. Vistelsen där blev först bara kortvarig och 1906-1919 spelade han hos Albert Ranft på Vasateatern, där han hade sina första stora framgångar såsom Bland bålde riddersmän (1908). 1919 kom han åter till Dramaten där han först och främst stannade till sin pensionering 1944 men fortsatte därefter ytterligare några år.

Det allmänna omdömet om honom var att han uppträdde som en scenens gentleman och med en ljus och positiv utstrålning där han bibehöll ett något pojkaktigt lynne långt upp i åren. Han kan sägas vara en mycket lödig representant för en anglosaxisk, kultiverad spelstil, som inte minst utvecklades under åren på Vasateatern då han uppträdde i en rad anglosaxiska farser och komedier. Han kunde överföra detta även till svenska pjäser såsom Kvartetten som sprängdes som blev en av hans glansroller. Under Dramatenåren utvecklades repertoaren till att omfatta mer rena karaktärsroller och ett av hans sista framträdanden där blev i En handelsresandes död.

Han uppvisade i många filmer ett slags vänlig och torr humor bakom den i bland lite barska ytan likt hans högreståndsfigurer Ungkarlspappan (1935), Familjens hemlighet (1936) eller Blixt och dunder (1938). Han fortsatte att spela många sådana karaktärer genom sin filmkarriär med roller som den humanistiske rektorn i Hets (1944), Gösta Ekmans alter ego i Kungliga Patrasket (1945) och som avslutades med Ingmar Bergmans En lektion i kärlek (1954). Med Familjen Björck, som först var en populär radioserie på 1930-talet och sedan filmades 1940, blev han tillsammans med sin skådespelande fru Frida (född Kumlin) en folkkär familjefar för hela det svenska folket.

1934 fick han den kungliga medaljen Litteris et artibus.

P O Qvist (2004)