Olof Widgren

Media (27 st)

Skådespelare (film- och tv-roller 1930-1985). Född Johan Olof Pettersson Widgren i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Död i Oscars församling, Stockholm.

Han var smedson som läste litteraturhistoria och nordiska språk vid Stockholms högskola. Under studenttiden spelade han studentteater och gjorde där 1925 sitt första offentliga framträdande. Han tog privatlektioner för Karin Alexandersson innan han studerade 1928-1931 vid Dramatens elevskola. Efter denna var han först engagerad vid Gösta Ekmans Vasateatern och sedan mellan 1936 och 1969 vid Dramaten. Där fick han 1937 sitt scengenombrott i pjäsen Khaki I slutet av 1960-talet tyckte han att han fick alltför få roller och valde att sluta för att bli frilans som pensionär med framträdanden vid Scalateatern, Stockholms stadsteater, Riksteatern och Dramaten. Han var yrkesverksam upp i 80-års åldern. På 1960-talet var han också engagerad vid TV-teatern och var även 1937-1964 verksam som lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola.

Han var en mycket profilerad karaktärsskådespelare i ordets egentliga betydelse med en intensiv spelstil. Han ansåg sig ha lärt mycket av äldre namn som Ivan Hedqvist och Gösta Ekman. Med sin välmodulerade röst och allmänna framtoning behärskade han det mesta i karaktärsväg från allvarliga eller nerviga figurer till komiska dumbommar. I början fick han spela många patologiska rollgestalter, degenererade och livsodugliga. Nils Beyer menar i sin bok Skådespelare att han blev en ledande uttolkare av mellankrigstidens s.k. "förlorade generation" med dess psykiskt trasiga, olyckliga, svaga  karaktärer som t.ex. Pär Lagerkvists Mannen utan själ (1938) på Dramaten. Han var också känd för att vara mycket påläst när han arbetade fram sina roller och kallades för ”akademikern” bland svenska skådespelare. Regissören Bengt Lagerkvist konstaterade i ett minnesord att ”han kunde allt, visste allt”. Nils Beyer menar att hans motto var att allmängiltigt gestalta idéer och problem och med hjälp av en fördjupad psykologisk analys ge dem en levande människas form.

Efter några smärre filmroller hade han sin första stora som ung arbetare, ingenjör och folkhemsbyggare i Karriär (1938) och uttolkade därefter på ett mer påtagligt sätt tidens ångest genom huvudrollen i Alf Sjöbergs Hem från Babylon (1941). Kort därefter återfanns han i det mer vardagstrygga facket genom sin roll som lappmarksdoktorn i Kan doktorn komma? (1941). Detta illustrerar mycket väl den stora spännvidden i hans filmroller som ändå förenades i hans stora auktoritet i rolltolkningarna. När han var vid tv-teatern på 1960-talet var han t.ex. diktaren i Ingmar Bergmans uppsättning av Ett drömspel (1963). 

Med åren blev rollerna mer patriarkala och han avslutade sin långa karriär med en utpräglad sådan som den gamle konsthandlaren i tv-serien Lösa förbindelser (1985). Med sin mjuka, karaktäristiska röst var han också en efterfrågad uppläsare, bl.a. i Dagens dikt i radion och på 1950-talet hade han hand om recitationen av Tennysons nyårsklockor på Skansen. 1937 erhöll han Teaterförbundets De Wahl-stipendium, 1946 Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium, 1967 Dramatens O'Neill-stipendium och 1978 Svenska Akademiens teaterpris. Han är far till skådespelerskan Kerstin Widgren och morfar till skådespelerskan Helena Bergström.

P O Qvist (2004)