Erik A. Petschler

Media (1 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1913-1945, scendebut 1897), regissör och produktionsledare. Född Erik Arthur Petschler i Göteborg.

-

Erik A. Petschler återfinns vanligtvis som en fotnot i filmhistorien. Anledningen är en och densamma. Han var den som 1922 gav Greta Garbo hennes första filmroll i farsen Luffar-Petter. Detta är dock ganska orättvist. Han var förvisso ingen stor skådespelare och heller ingen märklig regissör, men han var flitigt verksam i svensk film under tre årtionden och han skaffade sig tidigt både erfarenhet och kunskap om mediet genom smärre roller i sex av Sjöströms och Stillers filmer på 1910-talet.

Den tyskbaltiske skådespelaren och regissören Edmond Hanson, som signerade sju filmer för Svenska Bio i mitten av 1910-talet, var dock den som upptäckte Petschlers komiska talang. 1915 gav han honom huvudrollen i några av sina enkla lustspel, Hämnden är ljuv, Hjälte mot sin vilja och Högsta vinsten. De hade viss publik framgång och inspirerade Petschler till att själv börja regissera. 1920 fick han chansen med förväxlingskomedin Baron Olsson där han själv spelade huvudrollen.

Det gick så pass bra att Petschler nu fick möjlighet att även snegla åt Sjöströms och Stillers litterära framgångsrecept och som nästa projekt valde han F.A. Dahlgrens klassisk sång- och dansspel Värmlänningarna, inspelad på plats i Ransätersbygden 1921. Till kritikens förvåning lyckades Petschler förvånansvärt bra genom att väl ta tillvara den värmländska naturen och folkdanstraditionen. Han hade även turen att få vår enda svenska Hollywoodstjärna vid denna tid, Anna Q. Nilsson, att spela Anna vid ett tillfälligt besök i Sverige. Hennes enda roll i svensk film.

Genom framgången fick Petschler nu möjlighet att bilda sitt eget produktionsbolag, men återvände för säkerhets skull till det område som passade honom bäst, lustspel med inslag av fars och med honom själv i huvudrollen. Manuskriptet till Luffar-Petter skrev han också själv, men det borde han inte ha gjort. Tunt och humorlöst, ansåg flertalet. Behållningen blev istället de tre unga damer som fick uppträda "i badkostym så gott som från den första akten till den sista", enligt Stockholms-Tidningen. En av dessa var alltså den spelfilms-debuterande Greta Gustafsson, som sex år senare skulle bli en långt större Hollywood-stjärna än Anna Q. Det var det ingen som anade när de såg Luffar-Petter.

Petschlers och Petschler-Films fortsatta produktion blev en blandad kompott utan stringens. I filmerna Bröllopet i Bränna och Flickan från Värmland försökte han knyta an till naturromantiken i Värmlänningarna. Det gick så där. En uppföljare till Baron Olsson fick hyfsat mottagande, det var en roll som passade honom, och filmatiseringen av Frans Hedbergs folklustspel Hin och smålänningen (1927) med honom själv som Hin och Thor Modéen som smålänningen vann kritikernas sympati genom sin naturskildring och sin avancerade trickfilmning. Hans sista och enda ljudfilm, filmatiseringen av det folkkära lustspelet Halta Lena och vindögde Per (1933) betecknades som "utdragen, långsam och blodfattig". Få av Petschlers filmer finns bevarade men någon konstnärlig omvärdering torde ändå inte vara aktuell.

Som skådespelare återkom han i ett tiotal filmer de närmaste tio åren. Inga större roller, men påfallande ofta med medial anknytning; cirkusdirektör, skådespelare, sufflör. Hans sista roll var som kanonfotograf i Hasse Ekmans Fram för lilla Märta (1945). I december samma år gick han bort, redan då ganska bortglömd som skådespelare och regissör men kanske gladde han sig åt att vara den som "upptäckt" Greta Garbo.

Bengt Forslund (2015)