Hjördis Petterson

Media (104 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1933-1985). Född Hjördis Olga Maria Pettersson i Visby, Gotland. Död i Stockholm. Dramatens elevskola 1927-1930. Gift 1937-1940 med kapellmästare Olle Lindholm (1911–1989), 1942–1948 med styrmannen Alfred Renström (1908–1991).

-

Hjördis Petterson var bagardotter som mycket tidigt var konstnärligt verksam. Hon tog pianolektioner och började redan som nioåring ackompanjera stumfilmer och några år senare teaterföreställningar vid Visby Amatörsällskap. Hon blev även tidigt teaterbiten och började spela med i deras uppsättningar vilket gjorde att hon på så sätt kom i kontakt med skådespelaren och teatermannen Emil Hillberg, som vistades i Visby på somrarna och som kom att delta i amatörverksamheten. Hon debuterade 1921 med att läsa prologen till Sanna kvinnor där Hillberg medverkade. De fortsatte att hålla kontakt och hon bedrev under flera år teaterstudier per korrespondens med denne. Hon slutade gymnasiet efter 3:e ring och flyttade 1926 till Stockholm där hon förberedde sig för att söka in till Dramatens elevskola och därvid spelade hon vintern 1926-27 vid i ett resande sällskap under pseudonymen Hjördis Brantås och fortsatte sommaren 1927 på turné med Skådebanan. Hillberg bistod också när hon 1927 kom in på Dramatens elevskola, där hon gjorde sitt första framträdande i Dunungen (1928).

Efter examen 1930 spelade hon 1930-1931 vid Folkteatern i Göteborg, där Torsten Hammarén blev något av en läromästare, och därefter 1931-35 hos Gösta Ekman, vilket hon senare betecknade som sin andra teaterskola. Där fick hon något av ett komiskt genombrott i Kanske en diktare (1932) som filmades 1933, något som blev hennes debut inom detta medium. Hon återvände 1936 till Dramaten där hon samtidigt 1936-42 var lärare vid elevskolan i scenframställning. Efter 1942 var hon vid en lång rad olika scener som 1947-50 Göteborgs stadsteater, 1950-52 Intima Teatern i Stockholm där hon gjorde sin enda regiinsats med Ta hand om Amelie (1951) och Folkan 1955-67 med revy för Kar de Mumma innan hon 1968 återkom till Dramaten och var där till 1974. Sin sista scenroll gjorde hon 1985.

Under sin långa karriär som skådespelare hann hon bli en av våra mest produktiva skådespelare och utvecklade därvid en ansenlig bredd. Hon har dock i mycket kommit att förknippas med alla satkäringar som hon kom att göra på vita duken även om hennes favoritroll på film var som madame Flod i Hemsöborna (1955). Mest av allt kom detta att likställas med Selmarollen i konstellation med Douglas Håges Fridolf. Det hela började med en populär radioserie 1955-58 och slutade med några biograffilmer i slutet på 1950-talet. En föregångare var Ingmar Bergmans Det regnar på vår kärlek (1946) där samma skådespelare gör ett dylikt inkongruent par med huskors och toffelhjälte. Gemensamt för alla dessa satkäringar genom åren var att hon med sin skolning i den stora dramatiken kunde fylla dem med en disktinkt replikkonst som gav alla dessa käringar en mer storslagen dimension och gav dem en viss överton av ironi. Härvid kom hon att förvalta arvet från en Lili Ziedner eller Tollie Zellman. Därutöver bör man nämna att hon var en utmärkt sångerska vilket kom till bruk på revyscenen där hon var en återkommande gäst.

1988 var hon föremål för ett postumt sänt tv-porträtt, Hjördis, där hon talade ut om sitt inte alltid lyckliga liv med ett periodvis utvecklat alkoholmissbruk. 1983 gav hon ut sina memoarer (tillsammans med Inga Maria Kretz) med titeln "Rosor & ruiner". Hon tilldelades även ett antal utmärkelser som Nordstjärneorden, S:t Eriksmedaljen och Karl Gerhards medalj.

P O Qvist (2004)