Elof Ahrle

Media (245 st)

Svensk skådespelare och regissör. Född Gustaf Elof Carlson i Nyköping, Södermanland. Död i Sollentuna. Gift med Naemi Briese och från 1940 med Birgit Rosengren. Far till skådespelaren Leif Ahrle och kostymtecknaren Carina Ahrle samt farbror till skådespelaren Ulf Qvarsebo.

-

Tjugo år gammal debuterade Elof Ahrle 1920 som filmskådespelare och han kom att medverka i 77 långfilmer, den sista 1960. Han skrev folklustspel för teatern, filmmanus och regisserade elva långfilmer. Debuten skedde 1942 med Tre skojiga skojare, en rätt lyckad crazyfars i bröderna Marx anda. Med sin absurditet stack den av i svensk filmproduktion. Hans nästa film I gult och blått (1942) berättar om fotbollsspelaren "Jerka" Brenners väg till landslaget och kärleken och är en trivsam film som fick hyfsad kritik. Detsamma gäller Sången om Stockholm (1947), närmast en musikal med mängder av klassiska örhängen. Nils Ferlin medverkar i en talroll och med fyra tonsatta dikter.

Det goda segrar alltid i Ahrles filmer, även om det sker osedvanligt brutalt i Livet måste levas (1943) när en hustrumisshandlare blir ihjälslagen. I internatskoledramat Livet på Forsbyholm (1948) gör odrägliga elever bot och bättring. Motorkavaljerer (1950) har fyndiga uppslag men skäms av våldsamma olyckor som inte hör hemma i en komedi. Stiliga Augusta (1946) varierar ett välkänt tema i komedigenren, kvinnan av börd som tar hushållsjobb för att komma nära en man hon förälskat sig i. I några andra av Ahrles filmer återkommer ett annat tema: en oskyldigt efterspanad som ska rentvå sig. Så i Sextetten Karlsson (1945) men mest dramatiskt i En fånge har rymt (1943), där en man anhålls som misstänkt för att ha sprängt en vapenfabrik. Han lyckas fly med hjälp av en annan kåkfarare och senare avslöjar de en fascistisk sabotageliga. Ahrle hade bra öga för gags av olika slag, främst i de lättare filmerna, men så även här: den avgörande drabbningen sker i ett rum smockfullt med nakna skyltdockor. I den filmen framskymtar Ahrles politiskt radikala hållning som skulle få sitt tydligaste uttryck i hans sista film, Loffe blir polis (1950): luffaren "Loffe" Frid begår en s.k. köpenickiad och ikläder sig polisuniform och genomför olika beslut till folkets fromma. Bland annat att två rika systrar får dela med sig av sitt stora hus till stadens fattiga mångbarnsfamiljer.

Gunder Andersson (2012)

-

Han fick sitt teaterintressse väckt av en farbror i hemstaden Nyköping, vilken bedrev kaféverksamhet vid teatern. Han flyttade till Stockholm och gjorde där sina första lärospån vid Telegrafens amatörteater. Debuten ägde troligen rum 1919 i Hittebarnet av August Blanche. Han försörjde sig samtidigt bl.a. som expedit vid PUB och som hotellpiccolo och fick samtidigt en liten revyroll på Kristallsalongen samt statistuppdrag på Svenska Teatern. I Stockholm genomgick han vid samma tid även Elin Svenssons teaterskola tillsammans med bl.a. John Elfström. Han spelade revy hos Karl Gerhard med trolig debut i dennes Vart ska' vi annars gå? (1921) och kom att engageras ömsom för landsortsturnéer hos sällskap som Ivar Kalling, Allan Ryding och Helge Karlsson 1922, ömsom vid fasta teatrar som Folkets Husteatern, där han medverkade i Ragnar Klanges revyer, och Södra Teatern i Stockholm, då under ledning av Elis Ellis.

Ett första genombrott kom 1923 som "kisen" i 33.333 på Lilla Folkteatern. Till en början var karriären ganska osäker och periodvis fick han försörja sig med annat arbete bl.a. som försäljare. 1929 inledde han en kortare karriär som pjäsförfattare och teaterdirektör vid Södermalmsteatern med stycket Smugglarkungen, som skall ha spelats trehundra gånger. Som revyaktör kan man räkna 1934 som ett mer definitivt genombrottsår då han uppträdde i numret "Fotbollsakademin" och året därpå kom ett av hans mest kända revynummer om en ishockeyspelare,"Bortförklaringen".

Från mindre filmroller under 1920-talet tog han steget över till större roller under 1930-talet då han fick sitt verkliga genombrott i svensk film genom en rad komedier och farser. På 1940-talet kom han att få mer utpräglade karaktärsroller såsom Krigsmans erinran, som även filmatiserades (1947). På 1950-och 60-talen kom han att ägna stor tid åt turnerande med Riksteatern.

För många har han genom sin stil och sitt idiom kommit att framstå som Ekenskisen i svensk film och underhållning men lika viktig är den samhälleliga dimensionen av denna populärfigur. Den Loffe-figur som han framställde i filmer som 65, 66 och jag (1936), Åh' en sån grabb (1939), Uppåt igen (1941) m.fl. filmer kom att förkroppsliga folkhemsdrömmen om klassresenären, den enkle grabben som genom ihärdighet klättrar uppåt på den sociala stegen. Något avspeglar detta hans eget livsöde, efter att ha klättrat från enkel grabb till att bli en av Sveriges mest populära skådespelare och underhållare. Över denna rollkaraktär vilade en air av renhårighet och ärlighet. Dessa tidiga Loffe-filmer fick några senare avläggare i luffarmiljö som bl.a. Loffe på luffen (1948) och Loffe som miljonär (1949), som genomsyrades av världsförbättrarpatos.

Även framgent är det mycket sällsynt att han spelade mer osympatiska karaktärer. Även om han på film ibland placerats i kriminella filmsammanhang fick Ahrles rollfigurer förbli typer med ett stort och varmt hjärta som fallet var i t.ex. Mästerdetektiven och Rasmus (1953) där han som medlem i kidnapparligan blir den som offrar sig för att därigenom avstyra den onda ledarens planer. Hans 50-talsroller utmärks överhuvudtaget av rollfigurer som präglas av rättrådighet och renhårighet vare sig han var taxichaufför i Taxi 13 (1954) eller nöjespappa i Danssalongen (1955).

P O Qvist (2004)