Ragnar Frisk

Media (4 st)

Svensk regissör (filmer 1936-1972), manusförfattare (filmer 1938-1958) och skådespelare (filmroller 1939-1982). Född i Hudiksvall som Ragnar Hadar Wilhelm Frisk. Död i Oscars församling, Stockholm.

-

Ragnar Frisk har för evigt skrivit in sig i svensk filmhistoria som utskälld regissör till 14 av 19 Åsa-Nissefilmer. Så starkt är han förknippad med dem att man lätt glömmer att han gjorde en hel del annat. Från slutet av 1930-talet och hela 1940-talet gjorde han en rad landsbygds- och deckarmelodramer, han regisserade en hyfsad barnfilm, Rännstensungar (1944), och två Nils Poppefilmer, av vilka Aktören (1943) är den bästa. 100 dragspel och en flicka (1946) var en annan film som väckte kritikernas bevågenhet innan han 1949 "drabbades" av Åsa-Nisse.

Nu ska samtidigt sägas att åtminstone de fem-sex första Åsa-Nissefilmerna inte är sämre än så mycket annat som gjordes i folklustspels- och buskisgenren. Bondkomik och militärfarser, den ena den andra lik, var ju gångbara publikdragare på biografmarknaden, speciellt ute i bygderna.

Efter att han börjat göra Åsa-Nissefilmer hamnade han i stort sett helt i folklustspelsfacket, med filmer om Biffen och Bananen, Johan på Snippen och annat. Ibland följdes samma koncept som i Åsa-Nissefilmerna, att någon för dagen känd person dök upp i rollistan, som Snoddas i Flottare med färg (1952) och senare på 1960-talet Thore Skogman - i tre filmer - och Lill-Babs. Hans enda försök att göra en seriös film om problem i tiden, den av censuren något nedklippta Raggargänget (1962), föll pladask till marken, och blev senare en kultklassiker som generationer har hånskrattat åt.

Efter att de tio första åren ha prövat på olika genrer blev Ragnar Frisk buskisregissören par preference. Om man ska göra en seriös bedömning av hans "magnum opus", alla Åsa-Nissefilmerna, kan sägas att de kännetecknas av en strävan att berätta i bild - och mitt bland alla tönterier lyckades de ibland. De var mer filmiska i sitt bildberättande än de traditionella folklustspelen och borgerliga komedierna. Det var helt enkelt mer action, ibland med grepp hämtade från stumfilmen. Nisse kör jeep genom gärdsgård in i en höstack, han kan passera järnvägen precis framför tåget eller skjuta hål i Eulalias kaffepanna. Nisse jagas upp i ett träd av en tjur, ratten lossnar när han kör jeepen, han fastnar i en rävsax, Eulalia "åker vattenskidor" stående på tvättbryggan sedan Nisse glömt göra loss motorbåten.

Så där kan man hålla på, det där var bara några valda exempel ur de första filmerna. I film efter film finns det, mitt i allt yvigt överspel, den sortens konkreta, fysiska dramatik med komisk skruv.

Komik ligger i det oväntade. I Åsa-Nissefilmerna laddas de för en lantlig publik välkända miljöerna med överraskande innehåll och effekter. Det var naturligtvis detta som lockade en den publiken, och roade den, människor som normalt inte gick på bio. Överraskande skeenden i en välkänd scenografi. Saker de aldrig tänkt sig kunna förekomma i en miljö de kände igen.

Ragnar Frisks inflytande i svensk film är inte stort. Men många hade roligt när det begav sig, åtminstone under 1950-talet.

Gunder Andersson (2011)