Arne Källerud

Media (78 st)

Skådespelare (film- och tv-roller 1934-1981). Född Karl Gunnar Arne Källerud i Bro, Stockholms län, död i Saltsjö-Boo, Nacka.

Han växte upp i en arbetarfamilj som snart flyttade in till Stockholm. Efter skolan arbetade han bl.a. som springpojke och sedan på fabrik. Han började runt 1929 att spela amatörteater och fortsatte med detta under hela 1930-talet. 1932 kom han i kontakt med Gösta Bernhard i Fredhälls sällskapsklubb och de kom att återknyta sin bekantskap när Gösta Bernhard blivit mer professionell och sin egen med Casino på 1940-talet. Där gjorde Arne Källerud en mer professionell debut i revyn Hör oss Clara (1941) och var därefter fast engagerad vid denna teater under resten av 1940-talet. Han utbildade sig även vid Gösta Terserus teaterskola 1941-1943.

Efter Casinotiden uppträdde han på de flesta av Stockholms privatscener som Scala, Blanche, Oscars-teatern, Intiman och Maxim samt friluftsteatrar som Vanadislunden och Bellevue. På 1950-talet kom han att bli mest känd för sitt kompanjonskap med Carl Gustaf Lindstedt. Tillsammans blev de populära radiounderhållare genom serien Räkna med bråk, som också blev biofilm 1957, och under åren 1957-1962 drev de tillsammans Nöjesskatten.

När Carl Gustaf lämnade samarbetet försökte Arne att på egen hand fortsätta med denna rörelse men den gick över styr ekonomiskt. Under flera hårda år fick han därför slita för att få ihop pengar för att betala sina skulder. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet fick han lite av en ny vår som skådespelare med flera uppskattade karaktärsroller, bl.a. i tv-serien Söderkåkar (1970). Där visade han mycket av det som var ganska typiskt för honom nämligen en slags butter återhållsamhet under vilken klappade ett ärligt och hederligt svenskt hjärta. Ännu en stor karaktärsroll var huvudrollen som pensionerad och utsliten vägarbetare i Lars Molins och Christian Lunds omdebatterade tv-serie Tjocka släkten (1975).

Som komiker hade han en utpräglad känsla för timing och särskilt då när han förekom tillsammans Carl Gustaf, där de med den framfusige Carl Gustaf och den mer återhållsamme Arne kompletterade varandra på ett sätt som är typisk för lyckad parkomik.

P O Qvist (2004)