Ulf Palme

Media (229 st)

Skådespelare (film- och tv-roller 1945-1980). Född i Oscars församling, Stockholm, död i Ingarö, Värmdö kommun.

Han var officersson, uppväxt i Djursholm och 1942-1945 utbildad vid Dramatens elevskola, gjorde sin scendebut 1943 i Vi har vår frihet och var därefter engagerad vid nationalscenen i första hand till 1951 och sedan till och från intill 1970. Därefter blev scenskådespelandet mer sporadiskt och mycket av den senare karriären föll i stället inom tv-teaterns ramar.

Han har i hög grad gått till eftervärlden för sin sonora stämma, som gjorde att han ofta anlitades som uppläsare och framför allt för sina många personligt inlevande och intensiva rolltolkningar. Han har beskrivits som en utpräglad karaktärsskådespelare med psykologisk inträngningsförmåga. Man kan finna en del av förklaringen i hans efterlämnade minnesanteckningar som utgavs postumt.

Uppväxten i den adliga officersfamiljen var inte oproblematisk och det förefaller som om den unge Palme allt som oftast föredrog att fly till naturens ensamhet. Han bedrev där, som det förefaller, både intensiva och initierade studier av växtlivet. Han ger inget direkt svar på frågan varför han valde skådespelarbanan men det är uppenbart att han med tiden kom att uppleva den som problematisk för att inte säga plågsam. För honom innebar agerandet fullständig inlevelse och att skådespela var något som bildligt talat nästan skedde med livet som insats. Detta kan också förklara den allmänt omtalade scenskräck som han brottades med och som till sist förde honom från scenen. Möjligen fann han det lättare att arbeta med film och senare med tv, där han hade sin största roll som privatdetektiven Engelns bror i de två serieomgångarna av Engeln (1974 och 1976). Även denna karriär upphörde kring 1980.

På film blev han kanske mest känd som Jean i Fröken Julie, en roll han tidigare gjort på scenen (1949) i samme Alf Sjöbergs regi, och han fortsatte att spela den i skiftande sammanhang i ytterligare år. Andra anmärkningsvärda filmroller av något annorlunda art var exempelvis som den trygge och rotfaste bondsonen Kjell Loväng i de skilda Saljefilmatiseringarna På dessa skuldror (1948), Människors rike (1949) och Tarps Elin (1956). Hans mörka utstrålning kunde också placera honom i andra typer av roller som bondsonen och rivalen till hjälten i bondedramat Driver dagg faller regn (1946), huvudrollen i ett av svensk films mest magnifika misslyckanden, Alf Sjöbergs Barrabas (1953) eller som "halvtattaren" som slits mellan sina olika kulturella rötter i Gud Fader och tattaren (1954).

1958 verkade han som lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola. Han erhöll det nordiska Gösta Ekmanpriset 1947, Svenska Dagbladets Thaliapris 1956, Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium 1959 och Svenska Akademiens teaterpris 1969.

P O Qvist (2004)