Vilgot Sjöman

Media (5 st)

Svensk kulturskribent 1948-2004 (27 böcker), manusförfattare 1952-1995, regissör 1962-1995 (17 långfilmer), skådespelare 1967-1988, regiassistent 1963 (Nattvardsgästerna). Gift 1955-1960 med Kristina Hasselgren, från 1969 till sin död med Lotta Sjöman, tre barn. Född David Harald Vilgot Sjöman i Maria Magdalena församling, Stockholm. Avled i Oscars församling, Stockholm.

-

Ingen har varit ung och lovande så länge som Vilgot Sjöman. Eller så snabbt utmönstrad som föredetting. Karriären som författare och filmskapare förkroppsligade det svenska folkhemmets nya möjligheter till klassresa, och med sitt ständiga tema om att försöka förena politisk och personlig frigörelse personifierade han mer än någon annan vänstervindarnas 1960-tal i Sverige. Han växte upp som arbetargrabb på Södermalm, tog studentexamen 1945 och läste därefter på Stockholms Högskola. Såväl läroverks- som universitetsstudierna varvades med arbete, bl.a. på fabrik och fängelse - en erfarenhet han använde i antifångvårdsfilmen Ni ljuger (1969).

År 1948, endast 23 år gammal, romandebuterade han med den kritikerrosade "Lektorn", som han 1952 manusbearbetade till Trots, regisserad av Gustaf Molander. Tre år senare, 1955, reste han till Los Angeles för filmstudier vid UCLA på stipendium. Där skrev han också den uppmärksammade betraktelsen "I Hollywood", publicerad 1961. Under hela 1950-talet var Sjöman dessutom en flitig essäist och kritiker i bl.a. Dagens Nyheter och BLM, samt skrev scen- och radiopjäser. På 1960-talet blev han en känd TV-profil, något som Ingmar Bergman använde sig av i Skammen (1968), där Sjöman dyker upp som krigsreporter vid frontlinjen.

Sedan studenttiden hade Sjöman haft en nära vänskap med Bergman, och denne blev hans livslånga mentor och sparringpartner i både manusskrivandet och regiarbetet. Inför regidebuten Älskarinnan (1962) arbetade han som regiassistent på Bergmans Nattvardsgästerna (1963). Parallellt med arbetet skrev han reportageboken "L 136: Dagbok med Ingmar Bergman".

Som filmregissör var Sjöman en del av en svensk ny våg som både experimenterade med kontroversiella ämnen och ett formspråk som hämtade näring från dokumentär- och experimentfilm. 491 (1964) utlöste en censurdebatt när den först totalförbjöds av Statens Biografbyrå för sina sex- och våldsscener men sedan släpptes efter överklagande till regeringen och några klipp av produktionsbolaget SF. Även Jag är nyfiken - gul (1967) stötte på censurproblem men då utomlands och framförallt i USA, där den blev ett prejudikatfall som, efter att högsta domstolen konstaterat att den inte var obscen, öppnade för legaliseringen av pornografi. (Filmen innehade ända fram till 1993 intäktsrekordet för icke engelskpråkiga filmer i USA.)

Båda filmerna hade en tydligt politisk undertext, och likt samtida kollegor som Bernardo Bertolucci försökte Sjöman förena Marx och Freud. Att högern såg honom som pornograf var inte konstigt, men även vänstern kritiserade honom för att vara sexualist snarare än socialist. Filmkritikern Jurgen Schildt summerade 1968 kritiken i ord som "knullkommunism, privata brasklappar och allmänna sympatibevis" och menade att man knappast förändrar mycket genom att "ett antal gånger låta Börje Ahlstedt bestiga fröken Nyman i en tvåa på Söder".

Sjöman svarade med den pamflettagitatoriska Ni ljuger, och en politisk pilsnerfilm med publiktycke, Lyckliga skitar (1970). Efter 1960-talet dalade emellertid hans stjärna snabbt. Han vann priser och kritikerberöm för arbetarskildringen i En handfull kärlek (1974), och med Tabu (1977), en film om sexuella minoriteter, fick han åter stora rubriker. Likväl vände inte konjunkturerna. Publiken svek och från mitten av 1970-talet även kritikerna. De fem sista filmerna gjorda åren 1980-1995 sågs av totalt 33.518 personer. Fiaskot med Alfred (1995), biografifilmen om Alfred Nobel som med 35 miljoner i budget var en av de dyraste svenska långfilmerna någonsin, satte punkt för filmkarriären.

Därefter skrev han ett konstnärligt testamente i form av fyra böcker om sitt författarskap och filmande: tre med överrubriken "Mitt personregister" (1997-2001) samt "Facit till mina böcker och filmer" (2004).

Michael Tapper (2011)