Allan Edwall

Media (1 st)

Skådespelare (film- och tv-roller 1948-1996), regissör, sångare m.m. Född Johan Allan Edwall i Rödön, Jämtland, död i Solna (Karolinska sjukhuset).

Han studerade per korrespondens och avlade både real- och studentexamen. Efter bl.a. en tid till sjöss flyttade han sedan till Stockholm fast besluten att bli författare och konstnär. Efter flera hundår som målare samt tillfällighetsdiktare och författare för överlevnadens skull 1949 kom han in vid Dramatens elevskola efter det att teaterpedagogen Axel Witzansky hade rått honom detta. Hans teaterintresse hade grundlagts långt tidigare genom ett flitigt lyssnande på radioteatern när han fortfarande bodde hemma i Jämtland. Efter examen 1952 kom Edwall att arbeta på många scener, fr.a. Dramaten i flera omgångar 1952-1955, 1958-1962 samt 1963-1971. Däremellan samt senare arbetade han i huvudsak som frilans. Mot slutet av sitt liv drev han en egen liten teater, Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, där han bl.a. framförde många ensamföreställningar. Hans sista två framträdanden i tv var inspelningar därifrån, Den milda (1996) och Bättre utan hund (1996).

Han var något av monologernas mästare i svensk teater och film. Allan Edwall ägde stor mångsidighet som skådespelare och artist. Många av hans mest kända och uppskattade rollfigurer vetter åt det folkligt kluriga, udda karaktärer som ter sig som relikter från en försvunnen landsbygdsvärld. I denna ryms så vitt skilda gubbar som vardagsfilosofen i Vem älskar Yngve Frej? (1973) och Emil i Lönnebergas koleriske pappa. Hans puckelryggige kyrkvaktmästare i Nattvardsgästerna (1963) hör också till denna kategori. En tidig paradroll var som Carlsson i tv-serien Hemsöborna (1966). En av hans största roller på film blev som den döende aktören i Fanny och Alexander och få skulle som han ha klarat av den rollens krav på balansgång mellan den tragik och den komik som denna trots allt inrymmer.

Många av de roller som han spelade genom åren innehåller en underfundig humor som klart bottnar i hans jämtländska bakgrund. Han spelade också alla sina gubbar med stor inlevelse som den Stanislavskijlärjunge han var. En del var också helt egna skapelser såsom den luggslitne privatdetektiven Engeln som han gjorde i två serieomgångar (1974 och 1976). Det är signifikativt för hans sätt att ofta se samhället ur ett underperspektiv vilket även var fallet med exempelvis en roll som alkoholisten i Limpan (1983). Den kärva folkliga humorn kommer också fram i hans egenskap av visförfattare och sångare. Han var också verksam som pjäsförfattare och regisserade för film och tv.

Åtskilliga yngre skådespelare har uttryckt sin stora uppskattning av hans skådespelarkonst och i honom sett en stor inspiratör och förebild. Han arbetade som lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola 1960-1962. Han erhöll Svenska Dagbladets Thaliapris 1960, Teaterförbundets De Wahl-stipendium 1962, Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium 1970, Guldbagge 1974 för Emil och griseknoen, Teaterförbundets guldmedalj 1975, Dramatens O'Neill-stipendium 1980, den kungliga medaljen Litteris et artibus 1981, Svenska Akademiens teaterpris 1983 samt Piratenpriset 1996. Han var gift med tv-producenten och regissören Britt Edwall.

P O Qvist (2004)