Maud Hansson

Media (1 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1956-1981). Född i Stockholm. Gift med skådespelaren Petros Fissoun.

-

Första gången Maud Hansson kunde ses i en film var 1956 i det diskbänksrealistiska dramat Tarps Elin av Kenne Fant där Eva Dahlbeck spelar titelfiguren och Hansson hennes dotter Ingrid som tonåring. Samma år spelades Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet in med premiär året därpå. Inte någon i hela världen som sett den filmen kan någonsin glömma den arma flickan som är kedjad utanför kyrkan och som senare bränns levande på bål som häxa.

Ingmar Bergman såg tidigt Hanssons begåvning och samma år som Det sjunde inseglet hade premiär kunde vi se henne även i Smultronstället och året efter i en tv-teaterföreställning, Venetianskan. Hon anställdes på Malmö Stadsteater där Bergman var chef och medverkade i tre pjäser han satte upp, bland andra den berömda ”Peer Gynt”-uppsättningen 1957.

Gunnel Lindblom, som var kollega med Maud Hansson under Malmö-åren – och som också medverkade i Det sjunde inseglet och Smultronstället – minns henne: "Maud hade många talanger. Hon var ung och hade en modern spelstil. Hon hittade fram till sina personer hon skulle gestalta och gjorde det med humor och intelligens."

Efter Malmö Stadsteater engagerades hon på den nyöppnade Stockholms Stadsteater 1961 och ett par år senare fick hon sin första huvudroll i en svensk film. Det var Göran Gentele – som kunde stoltsera med att genom bland andra Fröken April och Sängkammartjuven ha blivit vårt lands främsta regissör av romantiska komedier – som satte Maud Hansson till att spela mot Lars Lind i En särskild dag… (1963). Filmen fick blandad kritik men till exempel Expressens kritiker Lasse Bergström framhöll Maud Hanssons prestation: "Det är hon som är lekens soltroll och luftande, och när hon fundersamt ler mot oss kan man ändå förstå vad Gentele haft i tankarna."

När Ingrid Thulin filmregidebuterade med kortfilmen Hängivelsen (1965) – finns att se på Filmarkivet.se – valde hon Maud Hansson till huvudrollen: en nervös skådespelerska som uttalar ett visst ord fel. Allan Edwall gestaltar den demoniska och koleriska regissören – eventuellt med Ingmar Bergman som förebild – och Meta Velander sufflören, som också har problem med uttalet.

Men det var som den kärlekskranka pigan Lina i Emil i Lönneberga (1971) som publiken för evigt tog Maud Hansson till sina hjärtan. Sluter man ögonen ser man henne framför sig – och hör hennes alldeles egna hemsnickrade och charmiga småländska – när hon bakom förråd och bodar försöker snärja drängen Albert (Björn Gustafson) att bli hennes make. Det går inte så bra men samspelet med de två tillhör Emil-filmernas höjdpunkter.

Resten av karriären varvades med teater, tv- och radioteater samt med ytterligare ett par mindre roller i Astrid Lindgren-filmatiseringarna av Karlsson på taket (1974) och Rasmus på luffen (1981). Båda i regi av Olle Hellbom.

Innan Lars Molin blev regissör var han manusförfattare och var i egenskap som sådan flitigt anlitad av tv i början av sin karriär, tidigt på 1970-talet. Han skapade tv-serien Tjocka släkten, som Christian Lund regisserade, och som blev oerhört utskälld, men sågs av många. I den hade Maud Hansson en av de bärande rollerna tillsammans med Agneta Prytz, Arne Källerud, Tommy Johnson, Chatarina Larsson med flera.

Bland det sista hon gjorde innan hon för gott lade sin karriär på hyllan var att spela servitrisen Märta i den populära tv-serien Goda grannar (1988).

Jan Göransson (2020)