Peter Weiss

Media (1 st)

Tysk-svensk författare, dramatiker, illustratör, filmare och skådespelare (filmroller 1952-1961) verksam i Sverige. Född Peter Ulrich Weiss i Berlin. Gift 1952 med konstnären Helga Henschen, Carlota Dethorey och scenografen Gunilla Palmstierna. Död i Oscars församling, Stockholm.

-

Peter Weiss gjorde ett antal experimentella kortfilmer och några med mer socialt innehåll - bland annat en om fångvården - innan han långfilmsdebuterade med Hägringen (1959). Den kan karakteriseras som ett drömspel i filmform om en ung man som kommer till Stockholm tidigt i gryningen, upplever en massa aparta situationer och tidigt nästa morgon ger sig av ifrån staden igen, i en närmast drömsk scen där han försvinner över en nyplöjd åker.

I grunden är det en film om ensamhet, om utstötthet. Ingenstans där han råkar hamna, slumpmässigt och oplanerat, duger han eller räcker till. Han söker jobb i en stor fabrik men nekas, han hamnar bland boxare i en träningslokal men mobbas ut, i en skrämmande scen bjuds han in till en kvinna som vill bjuda på smörgås men eftersom hon har en massa lik liggande under lakan i kammaren anar han det värsta och flyr sedan han sett sig själv bland alla lik. I ett intressant dokumentärt avsnitt hamnar han i det just pågående byggandet av Hötorgscity, varpå byggjobbarna smetar in honom med murbruk innan han lyckas fly. När han äntligen återfinner den vackra kvinna han skymtat då och då, bland annat i samband med en begravning, och de efter ett besök på Gröna Lund söker nattro i en låda som förvarar sand kastas båda på morgonen ut av gryningens sopgubbar, kvinnan försvinner och han ger sig av från staden den väg han kommit.

Detta är bara några exempel ur handlingen i denna i många stycken närmast surrealistiska film, fast med förankring i ett dåtida Stockholm, med överlivlig tutande trafik, hårda ljud och människor som stressade forsar förbi under dagtid.

Filmen är fantastiskt vackert fotograferad av Gustaf Mandal, här finns miljöer man knappt sett på film, hårt belysta vägar, hotfulla lyftkranar, för den med svindelkänslor skrämmande utsikter från tak i Gamla Stan. Musiken har Peter Weiss själv stått för, med höga tonlägen, jazz, olika närmast brutala effektljud ur arbetets vardag; ett stackatopräglat ljudspår som just inte liknar något annat.

Det gör inte filmen heller. Hägringen blev Peter Weiss enda långfilm, och fick mycket blandat mottagande. Vissa kritiker begrep inget av den. Den är en experimentell utforskning i filmens uttrycksmöjligheter, där olika genrer blandas till en unik helhet. Något liknande fanns inte inom svensk film innan dess, och inte heller efteråt - inte förrän Roy Andersson i samma anda förnyade filmens uttrycksmedel med Sånger från andra våningen.

Ingen av Peter Weiss världsberömda pjäser har filmatiserats i Sverige.

Gunder Andersson (2011)