Gunnar "Knas" Lindkvist

Media (10 st)

Skådespelare (film- och tv-roller 1948-1988). Född Erik Gunnar Lindkvist i Engelbrekts församling, Stockholm, död i Matteus församling, Stockholm.

Han kom från ett relativt fattigt hem på Söder i Stockholm och tänkte först bli präst men studerade 1934-35 vidare vid Viskadalens folkhögskola samtidigt som han blev politiskt aktiv inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Han arbetade först som annonsförsäljare för SSU:s tidskrift Frihet och Aftontidningen, som han varit med att starta. Senare verkade han som journalist vid denna tidning 1942-1950. Under sin politiskt aktiva tid blev han faktiskt vid ett tillfälle erbjuden att bli landshövding i Norrbotten.

Under tiden i SSU började han vid mitten av 1930-talet att spela amatörrevy och därvid kom han i kontakt med Carl-Gustaf Lindstedt. Tillsammans med honom och Nils Ohlson bildade man 1942 trion Tre Knas som uppträdde på klubbfester. De var inspirerade av amerikansk crazyhumor, typ filmen Hellzapoppin' (Den galopperande flugan) och medverkade 1945 i AT-operetten på Odéon. Så småningom uppmärksammades de av revyproducenterna Gösta Bernhard och Stig Bergendorff, som engagerade dem till sin Casinoteater 1946 där det följde några framgångsrika revyår fram till 1952. 1973 återförenades Casinogänget och spelade under många säsonger med stor framgång på Intiman fram till 1980. Därefter spelade han med framgång på scener som Vasateatern och Maxim däribland över fyrahundra föreställningar av Spanska flugan på Vasateatern.

Han hade ingen formell skådespelarutbildning utan menade efteråt att han mer lärt av att studera människor, först när han i sin ungdom arbetade som springpojke i Konsum och senare som annonsförsäljare. Lindkvist var den torrollige delen av Tre Knas som med lite nollställt ansikte kontrasterade mot framför allt Carl-Gustaf Lindstedts mer utåtriktade humor. Uno Myggan Ericson menar att han spelade något av den "vite clownens" roll, den som stöttar de andra i deras skämt. Han hade sällan några stora film- eller tv-roller utan var i regel med som en lätt igenkännbar krumelur i marginalen. Den kärva humorn och nollställdheten bar han med sig i dessa sammanhang och blev bärande i en av hans mest klassiska gestalter på film som morfar i tv-filmen Vi hade iallafall tur med vädret ... (1980).

P O Qvist (2004)