Bengt Lagerkvist

Svensk regissör. Född Bengt Anders Lagerkvist i Fiskebäckskil, Göteborgs och Bohus län. Son till författaren Pär Lagerkvist.

-

Tanken var att Bengt Lagerkvist skulle bli jurist och han fick också sin jur. kand. men studentteatern och hans litterära påbrå gjorde att en framtid som regissör lockade mer. I brist på teaterutbildning startade han en av de första fria teatergrupperna, Teatern i Gamla Stan, 1952 och dess verksamhet blev så uppmärksammad att han året därpå engagerades av Göteborgs Stadsteater, där han blev kvar i fyra år. Samtidigt kom TV till Sverige och det nya mediet lockade - och behövde unga, entusiastiska krafter. Bengt blev anställd som regissör och debuterade 1956 med en enaktare av Tjechov.

TV-teatern såg annorlunda ut på den tiden. Den fungerade verkligen som en ny folkteater och Bengt kom att signera ett 20-tal föreställningar de första fem åren. Som regel var det studioinspelningar med tre kameror, men när han 1959 iscensatte Åke och hans värld valde han att också filma exteriört. Detta lockade och när han 1961 beslöt sig för att filmatisera faderns barndomsskildring Gäst hos verkligheten fick han Lars-Erik Kjellgren, tidigare framgångsrik filmregissör på SF, nu anställd som produktionschef på SVT, som handledare. Resultatet blev så bra att man med fog kan tala om ett genombrott. "Filmen" tillhör de mest repriserade och recenserades också i filmtidskrifterna. Rune Waldekranz på Sandrews hörde av sig med ett anbud att göra biograffilm.

Prins Hatt under jorden (1963) var ett originalmanuskript av Lars Forssell, en berättelse om en ung man på glid som på flykt undan polisen plockas upp av en medelålders kvinna som gömmer honom mot att han blir hennes älskare, en melodramatisk filmsaga som Lagerkvist inte lyckades ge dramatisk nerv. Formatet passade honom inte och kritiken höll sig sval och avvaktande. Att Bergmans Tystnaden hade haft premiär några dagar tidigare gjorde kanske sitt till.

Lagerkvist återvände till fadershuset och fick samma år en ny framgång med Carl Jonas Love Almqvists Det går an, filmad på plats i Gamla Stan, ty filmmediet ville han inte släppa. Liksom Bergman kom Lagerkvist att i fortsättningen växla mellan traditionellt inspelad TV-teater höst och vår och film under somrarna, men inte biograffilm utan en ny genre som snabbt blev mycket populär och som idag är praktiskt taget allenarådande i TV-utbudet, TV-serierna!

Hemsöborna i sju avsnitt, 1966, blev en kanonstart för Lagerkvist och en av TV-teatern största framgångar genom tiderna. Hela svenska folket tog Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter till sitt hjärta. Piratens Bombi Bitt och jag, 1968, med Stellan Skarsgård i huvudrollen blev även den mycket folkkär och stor framgång rönte även filmatiseringarna av Strindbergs Röda rummet, 1971, och I havsbandet, 1971, med Harriet Andersson och Ernst Hugo Järegård.

1974 lämnade han tillfälligtvis klassikerna och bad Jan Olof Olsson (Jolo) att skriva en berättelse om Sverige under beredskapsåren, Någonstans i Sverige. Med Janne Carlsson i huvudrollen visades den sju kvällar i rad mellan jul och nyår och sågs av 62% av svenska folket. Mindre lyckade blev Sigfrid Siwertz Selambs, 1979 och Lagerlöfs Gösta Berlings saga, 1986, och Bengt Lagerkvist började trappa ner efter fullgott dagsverke. Totalt gjorde han 70 produktioner - och då räknas serierna ändå bara som en - vilket är och kommer att förbli ett oslagbart rekord. Därtill kommer hans populära kortkorta och mycket uppskattade konstprogram, Konstpaus och Konstalmanackan. Den senare återkom månatligen i 15 år med start 1981.

Bilden berättar och ansikten ger den liv skulle kunna stå som motto för Bengt Lagerkvists skapargärning.

Bengt Forslund (2013)