Jan Halldoff

Media (3 st)

Svensk regissör. Född och död i Stockholm.

-

Det finns ett återkommande tema i de flesta av Jan Halldoffs filmer: de handlar om unga människor, gänget, polarna, osäkra om sin väg i livet, så småningom något äldre i takt med att Halldoff själv blir äldre. Kompiskollektivet finns kvar upp i vuxen ålder innan relationerna krackelerar, som i Polare (1976) och i långtradarfilmen Klippet (1982), Halldoffs sista film.

Halldoff förde in ett nuläge i svensk långfilm på ett vis som var ovanligt på 60-talet. Folk i allmänhet, polarna i kvarteret. Ibland gjorde han det alldeles konkret, i rollbesättningen av de tidigare filmerna. Vissa av polarna återkom i film efter film ända till slutet.

Tidiga filmer som Livet är stenkul (1967) och den bitterljuva kärlekshistorien Ola & Julia (1967) doftar 60-tal lång väg, en tid när framtidstron stod på topp. I dessa filmer finns en frihetsdröm som är ett annat tema hos Halldoff, fast på ett svärtat vis gestaltad i En dröm om frihet (1969), historien om två gamla fängelsepolare som gör samma resa en gång till. Men det ljusa 60-talet skulle återuppstå i Jack (1977), efter Ulf Lundells roman, men även här visar det sig att frihetsdrömmen i många stycken är en myt.

Jan Halldoff var politiskt intresserad, men när han tog sig an explicit politiska ämnen blev resultatet mindre lyckat. Sjukhusfilmen Korridoren (1968)sades handla om vårdkrisen, men är egentligen en film om en ung läkare som tvingats in på fel bana av sin far, och fadersupproret är logiskt: han byter yrke. När Halldoff i Stenansiktet (1973) skulle kritisera de själlösa förortsmiljöerna blev resultatet närmast parodiskt. Filmatiseringen av den samhällskritiska teaterpjäsen Chez nous (1978) var ofilmisk och höll sig för nära pjäsen. Skildringen av tonårsprostitutionen i Lämna mig inte ensam (1980) är oförlöst och känns psykologiskt svajig.

Halldoff gjorde också några komedier, varav Firmafesten (1972) och Bröllopet (1973) var mindre lyckade medan den tredje i samma genre, Rötmånad (1970), var en av Halldoffs absolut bästa filmer. Om man så vill kan man se denna i alla avseenden hejdlösa historia om etablerandet av en bordell i skärgården som en parodi på den sex- och porrvåg som då sköljde över svenska biografer. Lars Forssell bidrog med en fyndig dialog. Här spars inte på något krut och alla svängar tas ut till max.

Som en konstnärlig kulmen på Halldoffs regibana ser jag Det sista äventyret (1974), efter Per Gunnar Evanders roman. Den handlar om en ung gymnasielärare som förförs av en elev, Helfrid, men samtidigt tvingas in i en oönskad förlovning av sin dominanta mamma. När han får veta att Helfrid varit otrogen blir han rasande och våldsam av svartsjuka och får senare sparken från skolan. Hans psyke bryts långsamt ned, och han hamnar på psyket. Även här finns motivet med drömmen om frihet. Filmen gestaltar på ett engagerande viss klyvnaden mellan behovet av att vara fri och att samtidigt ha kontroll – tills allt spricker.

Jan Halldoff kom in som en frisk fläkt i svensk film vid mitten av 1960-talet. Hans produktion var ojämn som en berg-och-dalbana, men topparna håller än idag.

Gunder Andersson (2011)