Lars Hansson

Svensk skådespelare. Född och död i Katarina, Stockholm.

-

Lars Hansson var helt och hållet självlärd som skådespelare. Han började som tonåring med skådespelande på Vår Teater vid Medborgarplatsen och via denna blev han uppmanad att provfilma hos SF för en roll i Vilgot Sjömans ungdomsdrama 491. Han fick rollen som en av de sex ynglingarna i kollektivet av missanpassade tonåringar men ingen av dem fick särskilt stor uppmärksamhet efter premiären utan sextettens medlemmar överskuggades helt av andra aspekter av filmen. Han blev dock en av två från denna grupp av amatörer som sedan kom att fortsätta med skådespelandet (den andra var Stig Törnblom). Han fortsatte i det något bohemiska ungdomsfacket i ett par Jan Halldoff-filmer, Livet är stenkul (1967) och Ola & Julia (1967) och gjorde 1967 teaterdebut på Lisebergsteatern i Göteborg i Gösta Bernhards produktion av "En flicka i soppan". Han uppträdde sedan i samma pjäs på Lilla Teatern i Norrköping 1968–1969.

1969–1971 var han vid Pistolteatern i Stockholm och hamnade därefter 1971 vid Stockholms stadsteater där han samma år debuterade i "Tjejsnack". Han hörde efter det till teaterns fasta ensemble, till stor del inom ramen för dess annexscen Unga Klara, och medverkade i ett fyrtiotal uppsättningar. Ett par av dessa har sedan gjorts för tv som Kärleksföreställningen (1975) och Kennedys barn (1975), där han hade bärande roller i båda två. Serien Moa, Östen och Stellan (1974), där han spelade Östen, var också en utveckling av en pjäs vid Unga Klara, "Ge mig adressen" (1972).

Han syntes relativt ofta på film och i tv, i regel i små men väl karaktäriserade biroller som ofta utmärks av ett slags butter men vänlig kärvhet vare sig det varit som långtradarchaufför i serien Hästens öga (1987), popbandsmanager i barnserien Snörpingar (1994 och 1995) eller färjeinspektör i Skärgårdsdoktorn (1997).

1977 fick han Svenska Filmakademins Kurt Linder-stipendium.

P O Qvist (2004)