Katinka Faragó
Innehållsförteckning
- Grundfakta
- Länkar och resurser
- Beskrivning
- Utmärkelser
- Insatser
- Förlaga
- Musikstycken
- Grupper
Grundfakta
Media (3 st)
| Alternativnamn |
|
|---|---|
| Scripta |
|
| Producent |
|
| Visa alla filmer | |
| Utmärkelser |
|
Beskrivning
Svensk scripta, producent, produktionsledare m.m. Född Katerina Faragó i Wien, Österrike.-Katinka Faragó föddes i Wien 1936 av ungersk-judiska föräldrar som vid krigsutbrottet flydde till Sverige. Fadern, Alexander Faragó (1899–1957), var etablerad författare och under slutet av 1940-talet står han även som manusförfattare till en handfull svenska filmer i den lättsamma genren, bl.a. Loffe blir polis (1950) med Elof Ahrle, som också regisserade. På den...
Länkar och resurser
Beskrivning
Svensk scripta, producent, produktionsledare m.m. Född Katerina Faragó i Wien, Österrike.
-
Katinka Faragó föddes i Wien 1936 av ungersk-judiska föräldrar som vid krigsutbrottet flydde till Sverige. Fadern, Alexander Faragó (1899–1957), var etablerad författare och under slutet av 1940-talet står han även som manusförfattare till en handfull svenska filmer i den lättsamma genren, bl.a. Loffe blir polis (1950) med Elof Ahrle, som också regisserade. På den inspelningen fick också den 13-åriga dottern sitt första jobb – först som Ahrles hundvakt men krediterades för första gången, som Katherina Faragó, som biträdande "scriptgirl".Hennes namn – från 1967 med förnamnet skrivet i smeknamnsformen Katinka – återfinns idag på 125 filmers kreditlistor 1950–2010. Det torde vara ganska unikt i Filmsverige. De första 25 åren står hon som scripta på 50 filmer. Till de sista av dem hörde Troells Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) samt Ingmar Bergmans Trollflöjten (1975). Det var hennes 13:e Bergman-film, ett samarbete som inletts med Kvinnodröm (1955), och nu tyckte Bergman att det var dags för Katinka att ta ett större ansvar och anställde henne som produktionsledare på sitt bolag Cinematograph. På det följde tv-serien Ansikte mot ansikte (1976) och Höstsonaten (1978) men också bolagets andra produktioner, exempelvis Kjell Gredes serie En dåres försvarstal (1976) och Gunnel Lindbloms Paradistorg (1977). Det stora kraftprovet kom med Fanny och Alexander (1982).
1985 anställdes hon som produktionschef på Svenska Filminstitutet och det inleddes med att hon fick ansvaret för Tarkovskijs Offret, producerad av Anna-Lena Wibom. Under de fem åren på Filminstitutet står Katinka Faragó som producent för två märkesfilmer, bägge regisserade av Kjell Grede och bägge utsedda till årets bästa film, Hip Hip Hurra! (1987) och God afton, herr Wallenberg (1990). När Klas Olofsson 1990 lämnade Filminstitutet för Sandrews tog han Katinka med sig. Till de mer lyckade satsningar på 1990-talet från det bolaget hörde Daniel Bergmans Söndagsbarn (1992) med manus av Ingmar Bergman, Kjell-Åke Anderssons Juloratoriet (1996) och Daniel Alfredsons Tic Tac (1997).
På 2000-talet drog Katinka ner på takten men delade gärna med sig av sina erfarenheter och tjänstgjorde inte sällan som konsult och produktionsekonom. Att arbeta som scripta och produktionsledare, betyder ju att man följer varje inspelning i detalj från A till Ö och genom sin mångåriga verksamhet med så många olika team och regissörer och inte minst de 30 åren med Ingmar Bergman gjorde att hon blev något av en legend inom branschen. Alltid respekterad för sitt kunnande. Ordning och reda var honnörsord, budget och tidsplaner skulle hållas, men detta kunde också göra henne kontroversiell när administration kolliderade med konstnärlig frihet.
Birgitta Kristoffersson gav 2008 ut intervjuboken "Katinka och regissörerna – 125 filmer och 55 år bakom kameran". Den berättar förvånansvärt lite om "serviceyrket" som scripta och om de olika regissörernas arbetsmetodik, men om Katinkas lojalitet finns det ingen tvekan.
2017 fick hon den Hedersguldbagge hon länge varit värd.
Bengt Forslund (2022)
Utmärkelser
| Guldbagge | 2017 | Hedersguldbagge | |||
|---|---|---|---|---|---|
| Pris | Stockholm | 1986 | (filmbranschens pris) |
