Björn Isfält

Media (1 st)

Svensk kompositör och musiker. Född Tor Björn Engelbrekt Isfält i Linköping. Död i Enskede, Stockholm. Medlem i gruppen Xtra.

-

Björn Isfält var en av de mest betydelsefulla bland de kompositörer och musiker som hade ett avgörande inflytande över 1970-talets kvalitetsutveckling inom svensk filmmusik. Liksom flera andra av dessa kompositörer var han rotad i proggmusikrörelsen, och hade gett ut några skivor med gruppen Xtra. Proggens tonspråk kom också att påverka en del av hans kompositioner för den svenska filmen. Till skillnad från många andra inom proggrörelsen hade Isfält en gedigen musikalisk utbildning både från Musikhögskolan i Stockholm och från Trinity College of Music i London.

Isfält debuterade som filmmusikkompositör till Roy Anderssons En kärlekshistoria från 1970, en film som måste betraktas som relativt musikfattig men där Isfälts karakteristik ändå började framträda. Musikinslagen är känslosamma, romantiska och suggestiva, men också melodiska i en jämn rytmik som visar inflytande både från konstmusik samt från jazz och folkmusik. Hans nästa arbete inom svensk film var Giliap från 1975, även den av Roy Andersson. Den välkända introlåten och temamusiken heter som filmen och har en klangbild med stort inflytande från proggen. Det är ett stycke som påminner om cirkusmusik och där melodin bärs blåsinstrumenten. Musiken framförs av gruppen Xtra och gavs ut på skiva med Isfält själv på flera instrument - ett förfaringssätt som blev vanligt i flera av Isfälts kompositioner för filmen.

Man kan säga att Isfält följde upp detta med sin musik till Nationalteaterns musikdrama "Peter Pan" från 1987, vilket också gavs ut på skiva. Skivan belönades med en Grammis för bästa barnproduktion. Han vann även en Guldbagge, i kategorin "bästa kreativa insats", för musiken till Per Åhlins animerade långfilm Resan till Melonia (1989), med ett tema som innehåller Isfälts tydliga kännetecken: melodiskt med blås, rytmiskt och dansant samt lite lätt arkaiserande. Isfält bidrog med ett för svensk films vidkommande ovanligt genomtänkt filmmusikaliskt berättande i flera av de stora svenska filmproduktionerna och i olika genrer: till exempel Göta Kanal eller vem drog ur proppen (Hans Iveberg, 1981), Mitt liv som hund (Lasse Hallström, 1985) och Änglagård (Colin Nutley, 1992). Hans filmmusikaliska fantasi i dessa verk, inte minst i Mitt liv som hund där han genom musiken lyckas ge biobesökarna tillträde till pojken Ingemars inre världar, gör honom till en av svensk films allra främsta kompositörer.

Likaså hans hans musik till svenska barnfilmsklassiker - det är kanske genom dessa man minns honom allra bäst och genom vilka hans musik fått störst internationell spridning. Bröderna Lejonhjärta (Olle Hellbom, 1977), Rasmus på luffen (Olle Hellbom, 1981) och Ronja Rövardotter (Tage Danielsson, 1984) med flera, har kompositioner som har etsat sig fast hos flera generationer. I Ronja Rövardotter lyckas han fånga både det förgångna och det eviga genom sin rytmiska och dansanta men samtidigt känsloladdade musik. Och i Bröderna Lejonhjärta får vi åter bevis på Isfälts storhet. Scenen då Skorpan kommer till Nangijala till tonerna av Isfälts känslosamma och dramatiska musik är kanske det vackraste filmmusikaliska momentet i svensk film någonsin.

Ann-Kristin Wallengren (2013)