Joseph W. Sarno

Amerikansk regissör, manusförfattare, klippare (filmer 1961-2004), delvis verksam i Sverige. Född och död i New York City, New York.

-

Det är kanske svårt att tro, men den så beryktade Fäbodjäntan (1978) hade faktiskt en regissör. Joe Sarno hade en bakgrund som fotbollsproffs på 1930-talet, stridsflygare och journalist under 1940-talet och instruktionsfilmare på 1950-talet. Han påbörjade även en psykologiexamen, avbruten av krigsutbrottet och aldrig återupptagen.

Sarnos spelfilmsbana startade 1961 i New York, då en producent bad honom göra något för Times Squares vuxenbiografer. Resultatet blev Nude in Charcoal och följdes upp av ett antal filmer med fokus på det sexualpsykologiska och gärna med kvinnliga huvudpersoner. Sarno skrev sina manus själv och arbetade med ett litet repertoarkompani med viss koppling till experimentfilmarna Jonas och Adolfas Mekas. Hustrun Peggy Steffans hade först mindre roller men kom framför allt att arbeta bakom kameran på makens filmer, med kostym, smink och allmän regiassistens bland uppgifterna.

1967 började Sarno arbeta i Europa med Sverige som bas och skulle under de kommande åren leverera dryga dussinet filmer från svensk mark eller med svensk finansiering. De var till en början tämligen påklädda och ofta med etablerade skådespelare i karaktärsroller men skulle med avslappnad censurlagstiftning bli alltmera explicita. Han arbetade nu med amatörer och reguljära porrmodeller, vilka utöver sina fysiska uppgifter också försågs med matiga repliker ur hans ofta ordrika manuskript.

Svenska recensenter visade ingen pardon när det kom till Sarnos alster och hans nationalitet togs ofta upp som lök på laxen under denna USA-kritiska period. Att Sarno själv starkt var emot både Vietnamkriget och Nixon, och därför valde att leva utanför USA under flera år vid den här tiden tycks ha gått svensk media förbi. I intervjuer angav den sexliberale amerikanen även svensk jämställdhet och favoritfilmare som Bergman som främsta skäl till sin nya hemvist. Vid sin död 2010 hade familjen Sarno fortfarande kvar sin lägenhet i Hägersten söder om Stockholm, där de alltid tillbringade somrarna.

Som flera genrekollegor under 1960- och 1970-talen undergick Joe Sarno med tiden en revision som i just hans fall saknar motstycke. På 1980-talet hade han anhängare bland kultfilmsbeundrare men senare anordnades även retrospektiv av hans (mindre explicita) filmer på "reguljära" festivaler som i Turin 2006 och till och med på Cinémathèque Française. Kritiker med anknytning till Film Comment och Sight & Sound har med respekt talat om skådespelarnärvaro och en unikt konsekvent ton i filmer som Young Playthings (1975) och Laura's Toys (1975) hos denne "The Bergman of 42nd Street". Den hyllade fann själv sådana epitet lätt orimliga men dolde inte sin glädje över att inte längre behöva dras med öknamn som "porrfilmens Åsa-Nisse".

Joe Sarnos filmografi, ännu ej helt kartlagd, är idag på cirka 125 filmer, många inspelade under pseudonym.

Jan Lumholdt (2011)