Kristianstad – svensk films vagga

Den skånska staden Kristianstad är inte bara orten där bolaget som idag heter SF Studios har sina rötter. Här kan man säga att svensk filmindustri bokstavligen föddes, och här spelades några av de första svenska spelfilmerna in. Vi bad Emil Fältman berätta mer.

Kristianstad är inte bara intressant ur geografisk synpunkt (staden gör anspråk på Sveriges lägsta punkt med 2,32 meter under havsytan). Det finns också goda skäl att rikta ett filmhistoriskt intresse mot denna stad, som åren efter sekelskiftet 1900 de facto blev födelseplats för den svenska filmindustrin, och skådeplats till landets första försök till ”svensk kinematografisk konst”.

Att det blev Kristianstad berodde till stor del på tre män: fabrikören N.H. Nylander, entreprenören och bokhandelsexpediten Gustaf Björkman samt stadens nöjeskung Frans G. Wiberg. Omständigheterna för filmvisning var vid seklets barndom mycket annorlunda jämfört med idag. Film var ofta ett inslag för kringresande underhållare att visa upp för en häpen publik. Flera städer saknade biografer, och för en del framsynta individer föll det sig därför naturligt att etablera så kallade ”biograf-teatrar”.

Den filmintresserade Gustaf Björkman visade prov på sådan framsynthet, och grundade tillsammans med – och med ekonomiskt startkapital från – N.H. Nylander handelsbolaget Kristianstads Biograf-Teater hösten 1905. Med detta fick staden sin första biograf – enligt samtida uppgifter ett sovrum i en lägenhet på Tivoligatan inrett till biosalong.

Biografen blev en framgång, och de kommande åren expanderade bolaget inom och utanför länet. 1907 hade man ett tjugotal biografer. Samma år lämnade Björkman bolaget, och tillsammans med en handfull förmögna kristianstadsbor ombildade Nylander handelsbolaget till Aktiebolaget Svenska Biografteatern, allmänt känt som Svenska Bio.

Det var inte ovanligt att flera biografer etablerade sig i samma stad. En framgångsrik strategi för att stå sig i konkurrensen var att visa film som konkurrenterna inte hade i sin repertoar, men också att spela in egna filmer – ofta av journalfilmstyp. Svenska Bio var handlingskraftiga i det senare avseendet, och filmade i alla städer man etablerade sig i. Filmerna var däremot inte annat än komplement till de importerade spelfilmer som i övrigt visades, men tanken på att börja göra egen spelfilm måste ha legat nära till hands.

Nylander och Björkman var måhända Kristianstads första biografägare, men de var inte först med att göra spelfilm i staden. Den äran går till Frans G. Wiberg. Under flera år fungerade han som Kristianstads Biograf-teaters främsta konkurrent med sin biograf Grand kinematograf (senare omdöpt till Biorama), men verkade i skuggan av det i alla avseenden större handelsbolaget fram till 1908, då han överraskade med nyheten om att han hade producerat en spelfilm: en film som senare skulle komma att kallas Han som klara’ boven (regi: Oscar Söderholm). Filmens handling följer en bonde som blir rånad av en tjuv utklädd till tiggare. Tjuven blir så småningom infångad av en S:t Bernardshund (Wibergs egen) och omhändertas av polisen medan hunden hyllas.

Han som klara’ boven visades dock inte för publik förrän långt senare – enligt Wiberg själv var den ett tekniskt misslyckande. Ändå har filmen blivit känd som en av landets allra första spelfilmer. Ryktet om den bör också ha verkat eggande för ledningen på Svenska Bio.

Bolaget hade fått in ett rejält kapital från sina biografer, och hade planer på att inte bara göra en film liksom Wiberg, utan ett flertal. Man köpte därför en centralt belägen tomt, och byggde där ett ”filmpalats” där allt som behövdes för filmproduktion, inklusive laboratorium, kontor och ett privat visningsrum, fanns tillgängligt under samma tak. På bottenvåningen fanns en biografsalong (Kosmorama, med ca. 300 platser), och högst upp en filmateljé för interiörtagningar– den första i sitt slag i Sverige. Totalkostnaden för bygget uppgick till 170 000 kronor.

Före Trollhättans Trollywood, Hasseåtages Tomelilla och Filmstaden i Råsunda, fanns alltså Svenska Bios filmpalats i Kristianstad (på Östra Storgatan 53). Från och med sommaren 1909 skulle här skapas en handfull filmer, och publiken skulle för första gången se Svenska Biografteaterns namn på filmaffischer. Eftersom bolagsstyrelsen inte hade erfarenhet av spelfilmsproduktion, rekryterade man Charles Magnusson. Denne hade gjort sig ett namn som biografägare och filmare i Göteborg. Svenska Bio ville därför anställa honom i egenskap av filmare, men Magnusson vägrade nöja sig med mindre än vd-posten, och kom som sådan att driva mycket av det kreativa arbetet bakom Svenska Bios spelfilmsproduktioner.

Först ut var Värmlänningarne (1910), i regi av Carl ”Lalle” Engdahl. Filmen är en bearbetning av folklustspelet med samma namn från 1846 och marknadsfördes som en ”kinematografisk jättefilm”. Sommaren 1909 spelade man även in Fänrik Ståls Sägner (1910) och Bröllopet på Ulfåsa (1910) – även dessa filmatiseringar av kända verk med Engdahl som regissör. I linje med Magnussons vilja att särskilja filmmediet från teatern, valde man att anställa skådespelare från ett närliggande amatörteatersällskap för sommarens filmer. Detta för att amatörerna enligt Magnusson inte tenderade att överdriva sitt skådespel. En olycklig konsekvens är dock att de med jämna mellanrum bryter karaktär och ogenerat tittar mot regissören och hans instruktioner.

Filmerna tycks ha mottagits väl av publiken. Nästa inspelningsår, 1910, höjdes ambitionerna. Magnussons plan var att spela in 10 filmer under slagordet ”svensk kinematografisk konst”. Verkligheten blev mindre ambitiös och endast fem produktioner påbörjades: två antiemigrationsfilmer; en nyinspelning av fjolårets Bröllopet på Ulfåsa; Järnbäraren (1911) samt den storslagna Regina von Emeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910). Endast de två sistnämnda fullbordades och visades på bio. Inför de nya produktionerna hade Magnusson till synes frångått sin film d’art-princip att arbeta med amatörer – de bärande rollerna spelades av skådespelare från Dramaten och Kungliga Operan. Regissör blev Dramatens Gustaf ”Muck” Linden.

1910 blev också Svenska Biografteaterns sista år i Kristianstad. Året därpå flyttade de sin spelfilmsproduktion till Stockholm. 1919 genomdrev ledningen en fusion med konkurrenten Filmindustri AB Skandia och bytte namn till Svensk Filmindustri – fortfarande med Magnusson som VD. Även om den filmproducerande delen av bolaget hade lämnat Skåne, fanns delar av styrelsen kvar i Kristianstad ett par år till. Sedan dess har staden trätt tillbaka till förmån för andra mer namnkunniga filmstäder i Sverige. Samtidigt bär Kristianstad onekligen på en unik filmhistoria, och det fundament på vilket Svensk Filmindustri byggde vidare på hade inte varit möjligt om det inte vore för ett par framsynta biografägare i staden. Sedan 1972 fungerar ateljén på Östra Storgatan som filmmuseum, där rekvisita från Järnbäraren kärleksfullt har återskapats.

(publicerad i januari 2023)