Lantliga idyller och mardrömmar

Landsbygd och natur i svenska spelfilmer kan vara idyll, hot, helvete eller allt på en gång. Det menar Charlotte Wiberg som vi har bett skriva om ämnet.

”Sakta kommer landsbygden inpå livet. Det var som att krypa genom en leråker om våren. Man fick ont i ryggen och knäna och undrade vad man gick där för. Och ändå gick man fast man kunde ha sluppit. Det var något som drog en vidare. Själva jorden som låg där vidöppen och sa: ’Kom! Och ta i mig med dina händer.’ Det var solen och sommaren som kom.”

Citatet kommer från Hon dansade en sommar av Arne Mattsson från 1951. Blandningen av osentimental realism eller naturalism (leråkern om våren) och romantik – där naturen närmast framstår som en lite pilsk kvinna – är ganska unik, men att det finns en ambivalens är nog det vanligaste när det gäller hur landsbygd och natur skildras i svensk spelfilm.

Denna landsbygdsromantik är inte sällan kopplad till just den tid då urbaniseringen verkligen tog fart i Sverige. På femtiotalet kom också Rågens rike av Ivar Johansson, som redan hade filmatiserat denna berättelse 1929, men versionen från 1950 spelar mycket mer på landsbygdens idyll och den vackra naturen. Under samma decennium gjordes den delvis dokumentära Det stora äventyret av Arne Sucksdorff, höjdpunkten i svensk filmisk naturlyrik. Sucksdorffs film som till största delen utspelar sig i skogen skiljer dock tydligt mellan människornas och djurens världar och förmedlar ett budskap om att de vilda djuren ska få vara vilda. Djurens värld är helt klart den mest eftertraktansvärda. Deras lek och överlevnadskamp är en förhöjd bild av liv, medan stela människor under ett kyrkbesök tycks vara motsatsen.

Under stumfilmstiden var svensk film känd och beundrad bland annat för dess naturskildringar. Men Victor Sjöströms båda mest kända filmer på temat ”natur” utspelar sig i andra länder – om än båda i Norden. Terje Vigen (1917) och Berg-Ejvind och hans hustru (1918) utspelar sig i Norge respektive Island. I båda fallen är naturen mäktig och rentav dödlig. På havet liksom i de isländska bergen råder storm, och de båda älskande i den sistnämnda filmen dör, halvt frivilligt visserligen, i en snöstorm som aldrig tar slut.

En snöstorm är också ett ödesmättat inslag, jämte en varg, i Midnattssolens son (Rolf Husberg, Thor Brooks, 1939) – en av många skildringar av de exotifierade samerna. Här är den svenska staten inget hot, utan hoten utgörs dels av kriminella element från Finland och dels av den natur som samerna med sin rennäring är helt beroende av.

Filmen är ett drama men har formen av en dokumentär i det att rollfigurerna talar samiska, och det de säger sammanfattas på svenska av en speaker som också förklarar de olika seder och bruk som skildras. Samernas införlivning i det svenska samhället understryks genom att de visas vara ”goda kristna”, och när huvudpersonen Nila blir orättfärdigt beskylld för en annan mans död går en av hans vänner till kungen, som är lätt att få träffa och intervenerar rättfärdigt!

Långt senare, i Kjell Sundvalls Jägarna från 1996 – en av få svenska verkligt lyckade actionfilmer – utspelar sig handlingen också i norrländsk natur. Men trots att samerna egentligen har stor betydelse i berättelsen förekommer de knappt.

Landskapet är vackert men skogen är egentligen bara en blodig slaktplats. Tjuvjakten är satt i system och även om det inte bara samerna som drabbas förlorar de mycket renar. Tjuvjägarna säljer köttet samtidigt som de utnyttjar olika bidragssystem och egentligen inte alls är beroende av jakten. Hela trakten ställer upp för att dölja vad som pågår och vänder sig emot den nyligen från Stockholm hemvändande polismannen (Rolf Lassgård) som försöker sätta stopp för det. Männen är inte bara sadistiska mot djur utan också rasister och sexister. Liksom i så många skräckfilmer av typen Den sista färden (John Boorman, 1972) får vi här en fullständigt motsatt bild av landsbygd och stad än den landsbygdsromantiserande och den ofta inpräntade synen på staden som farlig. Det farliga här är emellertid inte naturen i sig, utan människan.

Ju mer beroende filmernas huvudpersoner är av naturen, desto grymmare kan den te sig – så kan en förenklat beskriva naturens framträdande på film. Men det gäller som regel när det finns någon slags socialrealism i filmen. I Jens Assurs långfilmsdebut Korparna (2017) är naturen som Agne arbetar med som arrendator ett problem. Den motarbetar honom med stora stenar som han kämpar med att få bort från åkern. Landskapet är fult, murrigt, lerigt. Korparna samlas bakom honom. Kor dör, träffas av blixten eller går ner sig i kärr. Men för hans son Klas rymmer den också en plats för drömmar genom fåglarna som han fascinerat skådar i sin kikare.

Stenar i marken och släpandet av stenar är ett tema även i Jan Troells Utvandrarna (1971). Den utspelar sig cirka 120 år tidigare men det finns slående likheter även om fattigdomen aldrig blir lika stor i Korparna. Vädret, med vinter långt inpå våren ett år och torka ett annat, förstör skörden för Karl-Oskar och Kristina i Troells film. Även om det är överheten som tvingar andra i filmen att lämna Sverige för Amerika så är det just naturen som tvingar bort paret i berättelsens centrum. Väl i Amerika spelar naturen fortsatt en stor roll, men här är den både majestätisk och välvillig, den utstrålar framtidshopp och har också något av den magi som främlingen kan erfara inför något okänt och sublimt.

Avfolkningen av den svenska landsbygden fortsätter än i dag. Blandningen mellan hot, hopplöshet och magi är kännetecknande för gestaltningen av landsbygd och natur i svensk film. Ibland återfinns allting i en och samma film. I samma stund som urbaniseringen gjort landsbygden överflödig framstår den också som något pittoreskt och annorlunda, värdigt att besöka under ordnade former men inte bo i. Detta visas väldigt tydligt i Vem älskar Yngve Frej? från 1973 av Lars Lennart Forsberg, efter en roman av Stig Claesson. Här lyckas en liten grupp åldrande personer som upplever sig alltmer avskurna från samhället skapa intresse för sin bygd genom att fejka ett fornminne. De stadsbor som kommer farandes för att titta vill också köpa deras trasmattor och är beredda att betala för en liten fisketur på sjön. En figur vid namn Pettersson dyker upp och har planer på att exploatera området genom att bygga en liten semesterby. Han och hans flickvän övernattar i skogen i en husvagn, och flickvännen som har landsbygdsbakgrund menar att ”ingen vill bo i skogen”. Pettersson själv finner den både skrämmande och lockande.

Dubbelheten återkommer i filmer som Granny’s Dancing on the Table (Hanna Sköld, 2015) och Dockpojken (Hilda Hellwig, 1993). I båda filmerna lever huvudpersonerna utanför samhället, och skogen och naturen runtomkring blir en slags sköld som i negativ mening håller samhället ute. Både flickan Eini i Granny’s Dancing on the Table och den namnlösa pojken i Dockpojken misshandlas och har ingenstans att vända sig. Båda rymmer och måste uthärda naturen i flykten. Men det finns också något positivt med skogen. I Granny’s Dancing on the Table är den också en tillflyktsort där exempelvis mormoderns syster lever ut sin sexualitet i en tjärn. I Dockpojken jämförs fadern med en gran, som ju är taggig utåt men om en bara tittar undertill blir det mjukt och vackert.. Hellwigs film har också ett positivt slut, där familjen hittar till varandra känslomässigt, medan Skölds film är grymmare och slutar i ovisshet.

Skogens grymhet är förstås inget nytt men blir kanske blir den mer kännbar med den okändhet den erhåller för stadsbor. Så är den också spelplats för skräckfilmer med gamla, nya eller nygamla sagoväsen. Vittra (Sonny Laguna, Tommy Wiklund, 2013) är ett exempel, Gräns (Ali Abbasi, 2018) ett annat. Den sistnämnda, vars titel är mångtydig, är dock ett gränsfall – det är väl tveksamt om den är ”riktig skräck”. I den är skogen hur som helst en entydigt magisk plats; den är, i ordets rätta bemärkelse, förtrollad. Och de huvudpersoner som rör sig hemtamt i den och kommunicerar med djuren är, just, troll. Hur mänskliga de än ter sig kan vi inte korsa gränsen till deras sida. För oss vanliga människor är skogen, allt som oftast, en främmande plats.

(publicerad i november 2021)