Lingonvästern

Carl-Gustaf Lindstedt som revolverman och Sven-Ingvars som cowboys. Om detta och och mycket annat berättar Daniel Hånberg Alonso när han djupdyker bland några av de mest exotiska svenska filmer som gjorts.

Revolverskotten dånar över skånska Revingehed en solig helg i början av februari 1974. En filminspelning pågår och pressen har lockats dit för att få se något unikt. Födelsen av en svensk motsvarighet till spaghettiwestern. Regissören Mats Helge Olsson är blott tjugo år och det är hans långfilmsdebut, men bara några månader senare kommer han vara i full gång med att filma sin andra. Film-Sverige fattar inte hur det kan gå till. I landet råder nämligen en filmkris. Ökenvindar blåser på biograferna och de flesta svenska filmerna går med förlust. Hela biografbranschen skakas av vikande publiksiffror. På bara femton år har biograferna förlorat två tredjedelar av sin publik och mer än hälften av filmerna ses av färre än 20 000 personer.

Få svenska filmer produceras och de som görs är mest av det spekulativa och exploaterande slaget. Mitt under denna omtumlande kris kommer här en yngling som inte ens gått gymnasiet och gör två långfilmer inom ett halvår! Filmerna heter The Frozen Star och I död mans spår och är svenska westerns. I pressen kallas de för ”lingonwestern” enligt legenden för att de till största del är inspelade i lingonrika Småland, närmare bestämt på västernfortet High Chaparral. Idag en nöjespark för barnfamiljer, då en excentrisk konstruktion av en lika excentrisk smålänning – skrothandlaren och entreprenören ”Big Bengt” Erlandsson. Av Mats Helges två westernfilmer har I död mans spår premiär först, sommaren 1975. I huvudrollerna ses Carl-Gustaf Lindstedt och Isabella Kaliff, flankerade av Sune Mangs, Tor Isedal och Sten Ardenstam. Alla talar svenska men filmen ska föreställa att utspela sig i vilda västern.

The Frozen Star har premiär först två år senare och var något av en gesällfilm, ett sätt för Mats Helge och hans vänner att testa på och lära sig hantverket. The Frozen Star visas bara tre gånger på bio innan den försvinner för alltid. Enligt Mats Helge själv kommer den aldrig att släppas igen. Inte ens Filmarkivet på Svenska Filminstitutet har en fullständig kopia och i Svensk Filmdatabas omnämns filmen såsom varande förlorad.

Ingen annan genre har gjort ett lika stort avtryck i västerländsk kultur som den om vilda västern. Mellan 1926 och 1967 produceras över 4 000 westerns i Hollywood. I Sverige kan matinéhungriga ungdomar på 1950-talet välja och vraka bland pangpang på duken med populära cowboys som Hopalong Cassidy och Roy Rogers. När de inte är på biograferna leker barnen ”cowboys & indianer” och läser serietidningar som Tomahawk, Cowboy och Buffalo Bill. Några år senare har tv-apparaterna hittat hem till svenskarna som blir tokiga i Bröderna Cartwright, High Chaparral och senare Familjen Macahan. Kanske är det inte så konstigt att svenskarna också ville vara med, också ville leka kåbåjsare på film. Medan Mats Helge spelar in sina filmer 1974 beskriver flera tidningar dem som de första svenska westerns som gjorts. Vilket inte är sant. Minnet är kort.

Samma år som Clint Eastwood kliver in i filmhistorien med sin poncho och cigarr i mungipan i Sergio Leones För en handfull dollar, rider Carl-Gustaf Lindstedt fram i ett ”västernlandskap” på en åsna i Sveriges första riktiga western – Wild West Story (1964). I död mans spår är nämligen inte Carl-Gustafs första svenska western. På sätt och vis är det hans tredje, om man räknar en fem minuter lång scen i Guldgrävarna (Bengt Järrel, 1959). Sommaren 1963 byggs en liten västernstad upp i Filmstaden ute i Råsunda, Stockholm. För att få till lite mer vilda västernkänsla reser ett litet team till dåvarande Jugoslavien för att spela in exteriörer. Diktatorn Tito har brutit med Stalin och öppnat upp sitt kommunistiska land för väst. Internationella filmproduktioner strömmar dit för att spela in krigsfilmer, svärd-och-sandaler-filmer och inte minst westerns, vilket är anledningen till att regissören Börje Nyberg i augusti 1963 står i trakterna utanför Zagreb och instruerar Carl-Gustaf Lindstedt.

Wild West Story är en komedi skriven av Volodja Semitjov som några år tidigare fick en rejäl skjuts i karriären av att skriva manuset till Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, 1951), en av de mest sedda filmerna i svensk historia. För att få lite mer äkta känsla anlitades två amerikanska skådespelare i rollerna som svartklädda skurkar. Båda fick prata engelska, medan de svenska skådespelarna pratade svenska. Kritikerna var inte imponerade över Sveriges första western. Lika lite begeistrade blir de av nästa svenska westernförsök som görs.

Till Jugoslavien åker ett nytt filmteam sommaren 1967. Det är dansbandet Sven-Ingvars som reser till Balkan för att spela in sina egna vilda västernscener till den egenfinansierade långfilmen Under ditt parasoll (1968). Bakom kameran står Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk. Idé och manus står bandmedlemmarna själva för, även om de har fått hjälp att putsa till det av Lennart Palme, som även han hade jobbat med flera Åsa Nisse-produktioner. Sista tredjedelen av Under ditt parasoll utspelar sig i vilda västern dit dansbandetkommit för att rädda den kvinnliga hjältinnan. Det blir barslagsmål, dragna revolvrar och balladsång framför en björk – mitt i vilda västern. Filmen blir en total flopp och försätter nästan Sven-Ingvars i konkurs. Det tar flera år för bandet att ta sig tillbaka.

Utöver Wild West Story och Under ditt parasoll spelas alla svenska westerns in helt på svensk mark. Många är dessutom på svenska. Ett undantag är en av de mest säregna svenska filmer som någonsin gjorts. Den filmen gjordes i Köping våren 1996 och heter The Return of Jesús, Part II (det finns ingen etta) och är regisserad av Mikael Katzeff. Den har beskrivits som den första ”svenska psykedeliska spaghetti-western-film noir-rock’n’roll-film” som gjorts. Det är också den enda. Dialogen är på engelska, svenska, tyska och franska och delvis ett hopkok på repliker och låtrader från filmer och musik.

Finansieringen kom till största del från Per Granberg, grundaren av skivbolaget Birdnest och sångare i punkbandet Charta 77. I rollerna ses bland andra Lars Fransson, Lena Endre, Carl Johan De Geer, Adam Alsing och Alice Bah Kuhnke. Ett annat språkmässigt undantag är No Law 4000 (2002), vars dialog är på engelska. Det är Sveriges enda science-fiction-western, drygt 28 minuter lång och inspelad i Västerbotten. Där sker en shoot-out med laserpistoler i en västernsaloon långt in i framtiden. För regi och manus står Robert Lundmark som även spelar Space Mahoney, en av huvudrollerna. För makeup och effekter står barndomskompisen Love Larson, idag trefaldigt Oscarsnominerad för Bästa smink. Rent ikonografiskt är det den mest slående av alla svenska westerns. Varje bild dryper av ren filmkärlek.

Vad alla dessa nämnda och onämnda (för ja, det finns fler) svenska västernfilmer har gemensamt är att de är independentproduktioner, förutom Wild West Story som producerades av Sandrews. Kanske är förklaringen till att det producerats så överraskande mycket inom denna så osvenska genre att det snarare än vinstmotiv finns en kärlek till vilda västern, eller åtminstone en kärlek till det filmspråk som genren representerar.

Tro det eller ej, men de senaste tio åren har fler svenska westerns i både långt och kort format producerats än någonsin tidigare. Bland dessa märks exempelvis Peggy Ray (Leif Sandqvist, 2017) där en ung hjältinna hamnar i sällskap med de fumliga Humperdincks-bröderna som står i skuld till den ondskefulle El Quiejo. Inspelad som en julkalender för nöjesparken High Chaparral och senare ihopklippt till en långfilm av regissören själv. Anledningen till boomen är inte att det finns fler westernälskare idag utan snarare att det tack vare dagens kamerateknik är fler som har möjlighet att förverkliga sina filmdrömmar. ”Svenska westerns”. Det låter som ett skämt, men denna unika lilla genre är mer levande än någonsin.

(publicerad i juli 2022)