Man får göra som man vill
Annika Wik, fil dr i filmvetenskap
Om Hallo Baby och konsten att forma sitt innehåll
Med bar överkropp och i rosa tyllkjol tar Marie-Louise De Geer Bergenstråhle plats framför målarduken på filmduken. Manus till Hallo Baby (1976) är skrivet av henne själv och för regi står Johan Bergenstråhle. Filmen handlar om en ung flicka som växer upp i en dysfunktionell familj. Hon rör sig i konstlivet, söker relationer och ett självständigt liv, och föder slutligen ett barn. Miljöerna är fullmatade med rekvisita; färgstarka och tidstypiska. Efter Hallo Baby regisserade Marie-Louise De Geer Bergenstråhle kortfilmen Mamma pappa barn (1977). Även här, som på så många andra ställen i hennes konst, finns en flicka, en flicka som också hon strävar efter något slags frihet. ”Man får göra som man vill” upprepar hon. Påståendet kan förstås bokstavligt kopplat till just frihet att göra som en vill, men det kan också kopplas till konstnärlig frihet, något som Marie-Louise Ekman, som hon senare skiftar namn till, ett helt liv värnat om. I hennes enorma konstproduktion ingår snart sagt alla slags material och uttrycksformer – filmen bara en av flera.
När konstnärer rör sig mot rörlig bild och film skrivs och pratas det ofta om att personen ifråga har blivit mer intresserad av berättande. Det kan naturligtvis stämma för vissa men alltför generella antaganden om detta riskerar å ena sidan ta berättandet ur andra konstformer, å andra sidan att reducera film till berättande. I Marie-Louise Ekmans, liksom i många andra konstnärers bildvärldar, återkommer teman, berättelser och motiv i många olika uttrycksformer. Hos Marie-Louise Ekman har sannolikt devisen ”Man får göra som man vill” haft mindre med berättande att göra och mer med materialval, gestaltning och hur ett innehåll kommer bäst till sin rätt.
Andra svenska konstnärer som valt att uttrycka sig i många olika former varav spelfilmsformatet är ett är Anne-Sofie Sidén, Anna Odell och Fia-Stina Sandlund.
(publicerad i januari 2018)
Konstfilmens beståndsdelar
Konsten att göra spelfilm
Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas
-
En psykiatriker finner ett gyttjemonster under sängen och bestämmer sig för att hålla det instängt, övervaka och vetenskapligt studera det. Teman från Sidéns konstnärliga praktik som återkommer och kombineras i filmen är hennes alter ego i form av gyttjemonstret som följt med som en performancekaraktär under många år och kopplingen mellan makt, blick och övervakning.
-
Blickar spelar en central roll även i Curtain Callers. Här bjuder Sidén och kompositören Jonathan Bepler på en inblick i det maskineri som framkallar upplevelser, möten mellan den seende och det sedda, den hörande och det hörda, på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Genom att skifta fokus från själva scenen och istället rikta kameran mot publik och apparat bakom scenen blottläggs – teatermaskinen.
-
I två akter bjuds åskådaren in till en återträff där ett ansikte är bekant. Anna Odell, som gjorde det uppmärksammade verket Okänd, kvinna 2009-349701, spelar sin roll som den som inte blev bjuden på klassens återträff. I den andra akten bjuder Odells karaktär in de verkliga personer som skådespelare spelar i den första akten. Detta tema, att skaka om åskådarens upplevelse av vad som är fiktion och verklighet, är återkommande i Odells konst, och till detta läggs personliga minnen och erfarenheter av situationer som liknar de gestaltade.
-
En filmad performance i Venedig i samband med konstbiennalen. Fia-Stina Sandlund som upphovskvinna och skådespelaren Alexandra Dahlström som Julie i audition inför kommande uppsättning av August Strindbergs Fröken Julie syns mot bakgrund av en av världens mest kända internationella konsthändelser. Den första filmen i Sandlunds Strindbergstriologi.
-
Del två i Strindbergstriologin. En workshop kring självmordet i Fröken Julie där vapnen är psykoanalys, sadomasochism och dokusåpa.
-
Artisten Gustaf Norén och skådespelerskan Shima Niavarani möts i en situation där de både spelar och är sina roller på en och samma gång. Den tredje och sista delen i Strindbergtriologin där Sandlund, precis som i hela sitt konstnärskap synar och ifrågasätter förtryck och ojämlikheter, och för en aktiv kamp för att blottlägga maktstrukturer. För alltid mot bakgrund av den oförglömligt handgripliga gubbslemsattacken tillsammans med Joanna Rytel på Fröken Sverigegalan 2001.
-
Se text ovan.
-
Se text ovan.
