Kompromisslös animationsmästare med eget språk

I augusti 2021 fyllde animatören och regissören Per Åhlin 90 år. Malena Janson ger oss en introduktion till hans gärning inom svensk filmkonst.

Det är alltid vanskligt att i efterhand fastslå när något faktiskt började. Kanske kan vi säga att Per Åhlins kärlek till animerad film började runt 1940, då han såg Disneyfilmerna Snövit och de sju dvärgarna och Pinocchio på bio, vilket ledde till ett tappert men misslyckat försök att som elvaåring bygga en kamera. Eller kanske några år senare, när han som femtonåring fick sitt bidrag i en teckningstävling inför en planerad filmatisering av ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” publicerad i Filmjournalen. Hur som helst kom denna hans passion att bli hans yrke och väg in i svensk filmhistoria.

Helt självlärd fick han som ung tecknartalang ett lärlingsjobb på en reklambyrå i Malmö. Så småningom blev det även bokomslag och därefter filmaffischer och design till Tage Danielssons och Hasse Alfredsons produktionsbolag Svenska ord. Just detta kreativa samarbete fördjupades och utvecklades till den första delvis animerade svenska långfilmen I huvet på en gammal gubbe (Tage Danielsson, Per Åhlin, 1968) vars tecknade sekvenser hyllades av kritikerna och jämfördes med Beatlesfilmen Gul gul gul är vår undervattningsbåt (George Dunning, 1968) som hade haft svensk premiär samma höst.

Allra störst är dock Per Åhlins insatser på barnfilmsområdet. Omgiven av sällsynt skickliga och hängivna medarbetare – alltifrån tekniker och tecknare till skådespelare och musiker – har han skapat oförglömliga minnen hos unga filmälskare i flera generationer. Hans Pennfilm Studio, inhyst i ett gammalt sockerbruk i rött tegel i skånska Hököpinge, kom faktiskt att bli något av en drömfabrik.

Men enkelt var det sällan. Tillblivelsen av den tekniskt nyskapande Dunderklumpen (1974), med Beppe Wolgers och den jämtländska naturen i huvudrollerna, har betecknats som fullständigt kaotisk – och fantastisk. Filmatiseringen av Tage Danielssons ”Karl-Bertil Jonssons julafton”gjordes på beställning men hann inte bli klar i tid – och därför sändes första året en sliten, skarvad och ofärdig arbetskopia i tv. Först året efter visades den version vi än i dag kan se varje julafton. Arbetet med serien om Alfons Åberg inleddes med hätska diskussioner med författaren Gunilla Bergström om karaktärernas utseende, men blev med tiden en av svensk televisions mest älskade och repriserade serier.

Mest fulländad bland Per Åhlins filmer anses av de flesta den färgsprakande sagan Resan till Melonia (1989) vara. Det är ett sant magnum opus; inspirerat av Shakespeare, Dickens och Verne och genomsyrat av poesi, action och vad vi i dag kallar ekokritik – och ändå känns filmen inte för ett ögonblick överlastad. Bland filmens namnkunniga skådespelare som Allan Edwall och Ernst Günther hör också vi en tioårig Robin Carlsson, sedermera känd som Robyn.

Per Åhlins insatser för den animerade svenska filmen kan inte överskattas. De är resultatet av en sällsynt kombination av konstnärligt nyskapande och hantverksskicklighet, uppfinningsrikedom och kompromisslöshet samt samarbetsförmåga och envishet. Men det finns också en yttre kraft som länge verkade för honom som filmskapare; nämligen den så kallade tidsandan. Åhlin slog igenom i en tid då barnkultur hade hög status i det svenska samhället och stora pengar satsades på film och tv för barn.

Ur ett historiskt perspektiv kan en undra om Åhlins egensinniga visioner skulle ha kunnat bli verklighet under någon annan epok än just perioden sent sextiotal till sent åttiotal. Med de oavslutade filmprojekten i åtanke blir svaret på den frågan: sannolikt inte. De underbara kortfilmerna i serien Hellsings ABC, till exempel, blev bara 18 stycken. Till återstående 10 bokstäver finns såväl storyboards som röstinspelningar (av bl.a. Lena Nyman), men inga pengar från finansiärerna. Och förarbetet till den ambitiösa filmatiseringen av Eric Linklaters klassiska ”Det blåser på månen” lär heller inte komma publiken till del, eftersom pengarna tog slut. Åhlins sena filmproduktion har ägnats åt mer säkra kort och mindre konstnärlig vision. Inget fel med Lilla spöket Laban och Emil i Lönneberga – men till Dunderklumpens, Karl-Bertils och Prosperos nivå når de inte.

(publicerad i november 2021)