Intervju med Malin Ingrid Johansson

En artikel av
Martin Ohlsson, redaktör Svensk Filmdatabas
Madden

Hallå där…Malin Ingrid Johansson som nyligen vann den prestigefyllda Startsladden med sin film Madden vid filmfestivalen i Göteborg. Först och främst vill vi på Svensk Filmdatabas säga stort grattis! Hur gick känslorna när vinsten förkunnades?

Det var enormt för mig. Det var som att någon sa ”hej vi vill höra ditt språk och vad du har att säga”, och att få det stödet och erkännandet var stort och betyder massor.

Du har ju tidigare varit bosatt i Göteborg, gjorde det att vinsten kändes extra härlig?

Ja, absolut. Jag hade bjudit in många som betytt mycket för mig och stöttat mig i mitt bild- och filmskapande. Sedan hade jag även hela min familj i salongen, däribland min pappa vars kor är med i filmen, i publiken. Det kändes som en gemensam vinst för oss alla. Och jag älskar Draken (biografen i Göteborg där Startsladdenfilmerna premiärvisades, reds anmärkning) som rum.

Som vanligt var ju konkurrensen i Startsladden stenhård. Var det någon av de andra filmerna som du tävlade mot som du gillade lite extra och kan tipsa våra läsare om?

Ja, jag tyckte det fanns flera som var väldigt fina och var stolt över att visa min film jämte de andra. Jörgen Hyltes svåger (Edvin Hallberg, Anton Hellström, 2023) tyckte jag exempelvis var en fin observation av vår samtid.

Beskriv Madden kort för de som ännu inte sett den? (Filmen finns i skrivande stund tillgänglig på SVT Play.)

Den handlar om att förhålla sig till sin flock. Om plikt kontra längtan. Och om höga klackskor i koskit.

En del av juryns segermotivering löd…”En film som med ömsint blick från första bild etablerar en konflikt mellan drömmar och realitet…som får oss att känna med en ung människas längtan efter frihet och samtidigt överrumplas av det kraftfulla i att ta ansvar för det sammanhang hon befinner sig i.” Är detta situationer du själv varit i och känslor som du själv kände när du var tonåring?

Ja, delvis. Att vara sliten mellan två platser, mellan drömmar och realitet, kan jag absolut känna igen. Kanske är det just så att vara människa. Sedan har jag själv absolut letat efter förrymda kor i skogen. Så visst har jag observerat mitt eget liv och skrivit manus utifrån det – men med det sagt har fantasin fått forma historien till vad den är idag.

Är karaktären Madden baserad på dig själv?

Delvis även där. Men det är samtidigt fiktion som har formats fritt. Jag har vuxit upp som äldsta systern på en bondgård, med ett stort ansvar samtidigt som jag förhållit mig till övriga världen utanför gården. Så det där mellanrummet har jag själv varit mycket i och är fortfarande. Men jag har själv aldrig gått i högklackat i koskit.

Vad jag har förstått är filmen delvis inspelad på gården du växte upp på i Vartofta-Åsaka utanför Falköping. Kände du att det var viktigt?

Det här är första gången som jag gör drama på det här sättet. Och då tyckte jag det var viktigt att ingen efteråt skulle kunna komma och säga att ”det här är inte sant”. Jag ville lägga energin på andra beslut och på historien. Det kändes också fint att få titta på den här platsen med en annan blick, en mer nyfiken blick, kamerans blick. På ett sätt var det som att upptäcka den på nytt. 

Hur har reaktionerna varit bland familj, vänner och övrig lokalbefolkning?

Jag var väldigt noga med hur jag ville porträttera landsbygden eftersom jag upplever att det finns en stor motsättning mellan stad och landsbygd idag. Så jag ville inte lägga en värdering i platsen utan behålla den ambivalens som jag själv har upplevt. Men jag var ändå nervös över hur det skulle tas emot, och att filmen skulle upplevas som kritik. Så visningen som ägde rum i hembygdsgården i min hemby är nog den jag var mest spänd inför. Men hittills har jag mest upplevt positiva reaktioner, gratulationer och stolthet över att platsen visas upp.

Irma Hallberg, som verkligen lyser i rollen som Madden, har tidigare bara synts i en väldigt liten roll i Breaking Surface. Hur gick den castingen till och vad var det hos henne som tilltalade dig?

Jag letade faktiskt först i kategorin ”hästtjejer”, för att hitta någon som var fysisk i sitt kroppsspråk och bekväm med att röra sig bland stora djur. Sedan sökte Irma rollen via en annons och vi träffades för en provfilmning. Hon hade något som gjorde mig nyfiken samt en väldigt fin närvaro. Sedan är hon också, precis som Madden, äldst i en syskonskara och kunde därför förstå rollen väldigt bra.

Madden visades även nyligen på den prestigefyllda filmfestivalen i Berlin där den i konkurrens med över 2000 filmer blev en av femton som tävlade i kategorin Generation 14 plus. Hur var den upplevelsen?

Det kändes enormt fint att få vara på en festival som känns så politisk och genuin. Det var runt 800 ungdomar på varje visning och även juryn bestod av ungdomar. Det var så mycket värme och hjärta i salongerna och det kändes snarare som konversationer än visningar. Vi hade även Q&A:s efter varje visning och många kom fram till mig och var berörda eller kände igen sig. Så jag blev mycket inspirerad och rörd av att träffa publiken där nere.

Skulle du säga att din film också är politisk?

Hmmm. Det var en bra fråga. Då kanske en måste börja med att fråga sig vad är politik. Men ja, det är klart att den handlar om stad vs landsbygd och att förhålla sig till rådande normer och samhällsströmningar. Den urbana normen och även individualistiska som jag upplever råder nu har inte funnits under så många generationer i Sverige. Den har säkert format politiken och kanske också formats av politiken. Bara att bussarna slutat gå på landsbygden är ju politik. Sedan ville jag här låta landsbygden bara ”få vara” utan att ladda den för mycket och bli antingen Korparna (Jens Assur, 2017) eller Leif & Billy. För jag tycker att svensk landsbygd väldigt sällan bara får just bara vara i film, utan att det ofta läggs någon hård värdering i den som lätt blir stereotyp. Precis som människan är platsen mer nyanserad än så.

Nu gick du ju tyvärr inte segrande ur striden den här gången. Blev du besviken eller var du nöjd över att ha hittat igenom det minimala nålsögat bara genom att få tävla?

Lite besviken var jag i stunden, haha. En är ju bara människa. Nu är jag mest stolt och glad över att filmen fick visas i salonger över hela Berlin inför en stor publik. Vinnaren var en iransk film som handlar om den politiska situationen där och om kvinnor som inte får dansa på gatan. Det känns helt rätt att lyfta en så viktigt film under rådande situation. 

Du har tidigare gjort ett par dokumentärfilmer. Vad var det som fick dig att vilja berätta en fiktiv historia den här gången?

När jag gjorde mina dokumentärer märkte jag att de ofta landade i hybrider åt det konstnärliga hållet. Så jag tror att jag är mer dragen åt att forma verkligheten än att betrakta den.

Är det stor skillnad i arbetssättet?

Ja, det är verkligen en helt annan metod. Dels i hela manusprocessen såklart, och dels i att få vara med och styra så mycket mer. Jag kan ju manipulera en situation med min regi. Men sedan så använde vi oss mycket av metoden att sätta upp en situation och sedan titta på den med nyfiken blick och på så sätt vara öppna för Irmas och djurens impulser och allt som händer. Så på ett sätt var det ändå ett ganska dokumentärt arbetssätt.

Du har ju själv ett digert förflutet som stillbildsfotograf samt reklam- och musikvideoregissör. Hur upplever du att den bakgrunden påverkar dig som filmregissör?

Jag har ju otroligt många filmtimmar bakom mig. Och att ha jobbat med så stora team och så duktiga fotografer har liksom varit min filmskola. Jag tror inte att jag hade kunnat göra den här filmen utan den bakgrunden.

På tal om fotografer så står ju den Guldbaggenominerade fotografen Stellan Runge bakom fotot i Madden, hur var det att jobba med honom?

Åh det var fint! Han har ett otroligt öga och ett lugn som är väldigt tacksamt när man är runt 70 kor som rymmer. Han är dessutom väldigt rutinerad när det gäller att jobba med stora team, och när det behöver lösas problem under tidspress är han en klippa. Så jag tycker att det var ett jättefint samarbete som jag är väldigt glad över.

Och hur var det att jobba med kor?

Det är lite speciellt eftersom de är vanedjur. Så om man ska filma med kor behöver en på reket inte bara tänka på vart solen går ner utan också vilket håll går korna på morgonen respektive kvällen. Och sedan anpassa sig efter det, vilket absolut innebar en extra dimension i all planering.

För produktionen av Madden står en kvartett producenter, där flertalet liksom du jobbat med musikvideor. Hade du jobbat med dem tidigare i karriären?

Ja, vi hade gjort reklamjobb tillsammans tidigare.

Hur fungerade det samarbetet nu när ni gjorde film i stället?

Det funkade fint! Vi lärde oss såklart också massor om metod och process och gör säkert en del val annorlunda nästa gång. Det som gjorde det lite extra spännande är att vi alla kommer från andra håll än den traditionella drama-skolan, vilket jag tror bidrog till att vi fick det här projektet att hända förhållandevis snabbt. Och vi hade alla ett driv och en pepp att göra just drama, så det fanns en bra energi projektet igenom.

Har du haft några förebilder som regissör?

Andrea Arnold är en stor förebild. Jag tycker hon har en nerv men också en kärleksfull blick på människan. Fotot i hennes filmer, som ofta Robbie Ryan står för, är också så intuitivt, vilket bidrar till nerven. Sedan tycker jag att Claire Denis är fin. Det finns ett grafiskt öga i exempelvis hennes Beau travail (1999) som jag gillar, samtidig som vi befinner oss mitt i verkligheten, hon gömmer sig inte bakom något nostalgiskt skimmer. Joachim Trier fångar hur det är att vara människa, vår samtid och gör fina Oslo-porträtt. Carlos Reygadas Post tenebras lux (2012) var också en viktig inspiration till Madden. Om jag ska nämna en svensk regissör så tycker jag att Jan Troell också har en otrolig blick, både när det gäller hans dokumentärer och spelfilmer. För att nämna en detalj han gör så bra så är det smuts, textur. Det är liksom smutsigt på det sättet att jag tror på varenda sekund jag ser.

Nu när vi är inne på regissörer läste jag en intervju med dig i Resumé från 2016 där du pratade om en väldigt stark mansnorm när det kommer till att vara regissör. Är det något som du upplever har förändrats under åren som gått sedan dess?

Ja, det har skett en stor förändring. Jag tycker att det under dessa sju år nästan premierats att vara kvinna och regissör, även om jag drömmer om en värld som ser människa före kön. Att jag fortfarande hör begreppet ”kvinnlig regissör” säger något om vilken norm som fortfarande råder. På en strukturell nivå finns det ett tak för oss när det gäller vems röst som väger tyngst och vems röst det lyssnas på i ett rum.

Upplever du att dessa förhållanden skiljer sig åt i filmbranschen jämfört med exempelvis reklambranschen?

Ja, det känns som att du kan vara kvinna och åldras i filmvärlden, i alla fall bakom kameran och förhoppningsvis mer och mer även framför kameran. Det ser jag tyvärr inte lika många exempel på i reklamvärlden om jag ska vara ärlig. Jag tycker det är mycket upp till de som sitter på maktpositioner att göra vad de kan för att skapa den förändringen – att de som har möjlighet öppnar dörrar och lyfter människor.

Förutom äran så gav ju vinsten i Göteborg också 350 000 kronor i form av olika filmtjänster. Vet du redan nu vad du ska använda pengarna till?

Ja, de är redan planerade att investeras i kommande projekt.

Kan du nämna något om dessa projekt?

Ja, ett av dem är en kortfilm som är något av ett kammarspel på ett parkeringsdäck på en färja. Sedan undersöker jag även att utveckla Madden till ett längre format.

(publicerad i mars 2023)

Nedan listar Malin Ingrid Johansson några av sina svenska favoritfilmer. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.

Läs och se mer