Spelar skogen någon roll?
Anna Bostedt, redaktör Svensk Filmdatabas
Den svenska skogen breder ut sig över mer än 41 miljoner hektar. Den är associationsrik och symboltung. Både främmande och bekant.
De som inte har skogen som en del av sin vardag, bär säkerligen ändå på en bild av den – en personlig blandning av barndomsupplevelser, mytologi och romantiska ideal. Vad händer när en filmskapare tar fram sin bild och gör några hektar trädklädd mark till sina?
Vi ser skogen flimra förbi i mängder av filmer, genom ett bil- eller tågfönster eller som en fond bakom den scen där det viktiga äger rum. Skogen som statist, där för att markera yta, avstånd eller var staden – civilisationen! – tar slut.
Men när skogen får ta plats, vilka roller får den spela?
Inte sällan agerar den gömställe och ”bevarare av hemligheter”. I Hanna Skölds Granny’s Dancing on the Table (2016) gömmer Eini sina skatter i hålor i marken, och fadern i sin tur gömmer Eini i deras hus i skogen. Isoleringen blir ett fängelse och när flykten är ett faktum förstår vi att även skogen bär skulden för Einis öde och att det är nödvändigt för henne att hämnas på den innan hon kan lämna den bakom sig. Skogen är ett gömställe även i Fredrik Edfelts Faro (2013), men ingen är där mot sin vilja, och naturen agerar välvilligt skydd och en plats för rollfigurerna att vara ifred och komma närmare varandra. När en pojke, en ung pappa med sin son och en äldre man försvinner ut i skogen i Henrik Hellström och Fredrik Wenzels Man tänker sitt (2009) är frågan om de självmant söker sig ut, för att bli tröstade och kanske helt få försvinna, eller om det är skogen som kallar på dem, med avsikt att gömma undan dem från ”det civiliserade samhället”.
Andra gånger får skogen helt enkelt vara ”icke-staden”. I dokumentären Trädälskaren (2008) pratar regissören Jonas Selberg Augustsén om sin ”betongångest” och sin längtan bort från Stockholm och hem till Norrbotten och tallarna. I Bitchkram (Andreas Öhman, 2012) tvingas skogen ersätta och krystat efterlikna New York. Något den såklart misslyckas med totalt, eftersom den är dess motsats. Även i Jägarna (Kjell Sundvall, 1994) ställs staden mot skogen, då Rolf Lassgårds återvändande Stockholmspolis hånas av de som stannade kvar och behöll skogen som både boplats och arbetsplats (och, föralldel, brottsplats).
I en del äldre filmer porträtteras motsättningen mellan det ordnade bondesamhället och den vilda skogen med sina halvt civiliserade (manliga) invånare. I Rågens rike (Ivar Johansson, 1929) är de råbarkade timmerhuggarna uppe i skogen utstötta av alla. Och i Livet i Finnskogarna (Ivar Johansson, 1947) berättas historien om den för tjuvjakt oskyldigt anklagade Heikki, som får symbolisera de finska nybyggarnas låga ställning gentemot slättlandets bönder.
Ofta är skogen mannens plats, hans revir och tillflyktsort. Det är tydligt att skogen i Jägarna endast är till för männen. Dit går de för att umgås, jobba, göra upp, jaga – och mörda. Den enda kvinnan som vågar sig ut i det inpissade reviret, blir ett av offren. Och hur var det med de fyra personer som försvann in i skogen i slutet av Man tänker sitt? Jo. Just det. De var alla män. Även det team som Selberg Augustsén har samlat för att hjälpa honom bygga en stuga i ett träd och samtidigt göra en film om äventyret är män allihop. Här blir regissören dock själv medveten om snedfördelningen under resans gång och söker svar på varför det förhåller sig så.
Till sist: det går inte att skriva en text om svensk film och skog utan att skriva om Ronja Rövardotter (1984). Astrid Lindgren satte tonen i förlagan, och Tage Danielsson tog den tonen och lyfte den till ännu högre höjder. Han fyllde filmrutorna med kärlek och respekt för varenda kvist och sten, och allt vilt som bodde bland dem. I en nyckelscen ropar Birk till en Ronja som tjurigt vill vara ifred i ”sin” skog: ”Det är inte din skog, Ronja! Det är spindlarnas skog, rådjurens skog, myrornas skog!” Nog finns här också ett korn av vemod, över en skog som funnits där långt före oss men som vi kanske är på väg att förlora. Som, om allt går åt pipsvängen, en dag är borta. Och kvar finns bara våra bilder.
(publicerad i november 2017)
Vad är det som rör sig i filmskogen?
Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas
Filmer där skogen spelar roll
-
Lindgrenfilmatisering som tilldelades en Silverbjörn vid filmfestivalen i Berlin 1985 för "enastående fantasi". 1986 klipptes den om till en tv-serie i tre delar på 50 minuter var, varvid man lade till delar från filminspelningen, som inte hade kommit med i själva filmen.
-
Filmen inspirerades av ett verkligt fall av organiserad tjuvjakt i Norrbotten, den så kallade Kalixhärvan, och vann två guldbaggar, för bästa regi och bästa manliga biroll (Lennart Jähkel). Den var nominerad till ytterligare fem guldbaggar, bland annat för bästa film.
-
Filmen var nominerad till två Guldbaggar vid galan 2017, i kategorierna bästa regi och bästa manliga huvudroll (Lennart Jähkel).
-
I filmen citeras Henry David Thoreau ett flertal gånger. Den amerikanske 1800-talsförfattaren är känd för att han gjorde filosofi och politik av sitt skogsliv i Walden.
-
Kompositören Matti Bye fick ta emot en Guldbagge för bästa originalmusik.
-
Två Guldbaggenomineringar blev det 2013, för bästa kvinnliga huvudroll (Linda Molin) och för bästa scenografi (Sandra Lindgren).
-
Filmen och platsen där filmen utspelar sig inspirerade till ett framgångsrikt norrbottniskt trädhotell, som består av rum i träd, utformade av olika skandinaviska arkitekter.
-
Kortfilm i regi av Lisa Munthe där skogen spelar rollen som nerhuggen och livsviktig näring i norrländska samhällen. När spånskivefabriken som varit bygdens pulsåder läggs ner, blir frustrationen och behovet att skylla på någon en bokstavligen livsfarlig mix.
-
Svensk Blair Witch av Michael Hjorth. Fem unga biologer reser till skogs efter en brand och råkar ut för läskigheter.
-
Arne Sucksdorffs film är både ett intressant tidsdokument och en poetisk, dramatisk och tidlös berättelse om människans förhållande till naturen, och djurens självklara plats i den.
-
Ivar Johanssons spelfilmsregidebut. Filmen hade premiär samma dag som den första svenska ljudfilmen Säg det i toner och kom att överskuggas av denna.
-
Ivar Johanssons film ramas in av sekvenser där Carl Jularbo spelar egenkomponerad musik på sitt dragspel, medan historien berättas av Kolar-Jocke för en lyssnande flicka.