Spionerna som inte kom in från kylan

En artikel av
Fredrik Gustafsson, doktor i filmvetenskap
Ulf Palme (i mitten) som Atkä Natas i Sånt händer inte här

Från mitten av 1940-talet till slutet av 1980-talet präglades hela världen av det kalla kriget. Överallt utom i den svenska filmvärlden. Det var som en järnridå också dragits ner över Sverige som hindrade svensk film att behandla större, internationella frågor eller politiska diskussioner. Men det fanns undantag där läckor i ridån uppenbarade sig och folk kunde bli jagade av agenter även i Sverige.

Exakt när kalla kriget bröt ut är svårt att säga, men någon gång runt 1946. Winston Churchills tal i mars 1946, där han beskrev hur en järnridå dragits ner rakt genom Europa, var en tydlig signal om att öst och väst inte längre var allierade mot en gemensam fiende utan stod emot varandra. Den sovjetiska Berlinblockaden 1948 blev en handfast illustration av hur de kommande decennierna skulle se ut. Nästan omedelbart började det här även bli ett tema för filmskapare. Jacques Tourneurs Berlin Express (1948) är ett tidigt, och vackert, exempel.

Sverige var också tidigt ute med Sånt händer inte här (1950), som Ingmar Bergman regisserade efter ett manus av Herbert Grevenius. Bergman hade precis gjort Sommarlek (1951), en betydligt mer traditionellt Bergmansk film (och en av hans bästa), och gick nu av ekonomiska skäl motvilligt med på att göra något publikfriande. Olika omständigheter gjorde sedan att Sånt händer inte här hade premiär innan Sommarlek. Filmen handlar om agenter från det Sovjetliknande landet Liquidatzia, politiska flyktingar från andra sidan Östersjön och svenska poliser. Ulf Palme spelar Atkä Natas, skurken i dramat. (Det besynnerliga namnet är Äkta Satan skrivet baklänges.) Men Bergman verkar inte ha ansträngt sig särskilt mycket under inspelningen. Det är synd, för filmen hade potential att bli lika bra som Fritz Langs liknande thrillrar om spioner och dubbelspel, men nu är det istället en halvmesyr bestående av tramsiga repliker, vilda sammanträffanden och oengagerade skådespelare. Senare blev Bergman illa till mods inte minst över hur filmen förminskade allvaret i de baltiska flyktingarnas situation, och det kan vara en av anledningarna till att han senare i karriären förbjöd att filmen skulle visas. Det är nu få som har sett den, och de som inte sett den missar inte så mycket.

Just de baltiska flyktingarnas situation handlar för övrigt en helt annan film om, den delvis dokumentära Baltutlämningen (1970), regisserad av Johan Bergenstråhle, efter P.O. Enquists bok ”Legionärerna”. Händelseförloppet är förvisso innan kalla kriget egentligen brutit ut, men den kan nog ändå räknas som ett exempel på temat för den här artikeln: svenska filmer som har kopplingar till kalla kriget.

Trots att kalla kriget dominerade den politiska världen, och beskrivningen av internationella relationer i massmedia, så var den inte något som svensk film behandlade. Det finns nog en parallell här till hur ovanligt det var med svensk film som under andra världskriget direkt handlade om kriget, och när någon film gjorde det var det antingen i allegorisk form eller utan att det specificerades vilket krig det var och vilka kombattanterna var (med undantag för ett par filmer om finska vinterkriget), och detta berodde till stor del på den svenska neutralitetspolitiken. Att göra film om kriget, och framför allt att ta ställning, sågs som ett brott mot neutraliteten, och kanske fanns liknande tankar om kalla kriget. Men det förekom ibland i handlingen förstås, inte minst i en annan film av Bergman: Nattvardsgästerna (1963). Fiskaren Jonas, spelad av Max von Sydow, har ångest på grund av världsläget, och hotet från kärnvapen och krig. Hans rädslor leder till självmord.

Två andra filmer som mer är i samma anda som Sånt händer inte här, det vill säga thrillrar, är Främlingen från skyn (1956), regisserad av Rolf Husberg, som också skrev manus tillsammans med Linda Larsson, och Den gula bilen (Arne Mattsson, 1963). Den förstnämnda inleds ute på den svenska landsbygden där ett flygplan blir nedskjutet och störtar. Det skapar stor kalabalik på orten. Ombord fanns en avhoppad vetenskapsman (från Sovjet får vi förmoda) som jagas av en agent. En bit in i filmen byts spelplatsen från myren till ett tåg och rundar sedan av i en fabrik, Sandvikens Jernverk närmare bestämt. Det är en lite sävlig men ändå bitvis spännande film där Husberg försöker sig på att göra en Hitchcock-film.

Den gula bilen ingår i Mattssons filmserie om privatdetektiven John Hillman. De andra filmerna i serien, som också har färger i titlarna, utspelas alla på en specifik plats, men Den gula bilen drar in internationell storpolitik och handlar om ett mordförsök på svensk mark på en president från ett icke namngivet land (som skulle kunna vara Jugoslavien). Bilen i fråga är själva mordvapnet och precis som i bussfilmen Speed (Jan de Bont, 1994) är principen att en bomb kommer att explodera om fordonet åker för långsamt. Hillman, spelad som vanligt av Karl-Arne Holmsten, är förstås med, men utan hustrun Kajsa vid sin sida denna gång. Annalisa Ericson ville kanske inte vara med längre.

Ett lite mer udda exempel är Uppdrag i Korea (Gunnar Höglund, 1951), ett slags hybrid mellan dokumentär och spelfilm om en svensk utrikeskorrespondent, spelad av Tord Andersén, på plats under Koreakriget. Annars var det alltså ovanligt att kalla kriget figurerade i svensk film. Även filmer som handlar om delar av det svenska försvaret, som Ubåt 39 (Erik Faustman, 1952), Gula divisionen (Stig Olin, 1954) och Flygplan saknas (Per Gunvall, 1965) gör det utan att blanda in den större politiska kontexten.

Det har nog gjorts fler utländska produktioner om kalla kriget där Sverige är med på ett hörn än det har gjorts svenska kalla kriget-filmer. Hitchcocks En läcka i ridån (1966) avslutas till exempel med en sekvens i Sverige, oklart var och inte filmat på plats, men Jan Malmsjö dyker upp som en representant för svensk press. Huvudrollen spelas av Paul Newman, som också spelar huvudrollen i en annan amerikansk spionthriller, Jagad av agenter (Mark Robson, 1963) med originaltiteln The Prize. Den utspelas helt och hållet i Stockholm, och priset i fråga är Nobelpriset. Men Newmans pristagare hinner knappt ta emot sitt pris innan han tvingas slåss mot agenter från andra sidan järnridån.

För att göra cirkeln komplett så finns det ett par kopplingar till Bergman. Newmans rollfigur faller likt Atkä Natas i Sånt händer inte här från Katarinahissen, dock häpnadsväckande nog med mindre dödlig utgång, och Lars Passgård, som spelar ynglingen Minus i Såsom i en spegel (1961), har också en liten roll i Jagad av agenter. Sådana oväntade sammanträffanden kunde kalla kriget också ge upphov till.

(publicerad i juni 2020)

Svenska kalla kriget-filmer

Sex svenska filmer samt ett par exempel på utländska filmer där Sverige förekommer i handlingen. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.

  • Det är inte kompetens som saknas, varken framför eller bakom kamera. Ulf Palme, Signe Hasso, Alf Kjellin, Gösta Cederlund spelar ledande roller; Bergman har regisserat; Herbert Grevenius skrivit manus och Gunnar Fischer fotograferat. Det finns ingen anledning på pappret att det skulle bli ett fiasko, men om ingen av de inblandade känner sig motiverade så går det förstås inte att prestera något bestående.

  • Den historiska händelsen som kallas Baltutlämningen ägde rum 1946. Under kriget hade soldater flytt från de baltiska staterna, och nu begärde Sovjet att de skulle skickas tillbaka. Eftersom de annekterade baltiska staterna sågs som en del av Sovjet var det en het politisk fråga. Balterna, ungefär 160 stycken, ville inte tillbaka då de var rädda att behandlas som landsförrädare av ockupationsmakten. Men de skickades tillbaka ändå.

  • En av Bergmans mest avskalade filmer, om en prästs religiösa tvivel och kval. Nästan ingen kommer till kyrkan längre, han brottas med relationsproblem och har tappat tron på Gud. Därtill är han förkyld. Men han kämpar på för att utföra sina plikter.

  • Det bästa med filmen är den fint fångade landsorten och livet där. Det är också ett klassiskt tema, hur ondskan plötsligt dyker upp (eller faller ner) i den mest oskuldsfulla av miljöer. Själva historien är dock valhänt berättad. Det verkar som om Husberg är mer hemma bland skvallrande bybor än bland beväpnade spioner.

  • Mattsson var under 1950-talet en populär och prestigefull regissör, även om han ofta anklagades för att prioritera bildspråket framför manus och dialog. När Den gula bilen hade premiär hade dock kritikerna närmast övergett honom. Det är en märklig film, så stiliserad och nästan abstrakt att den ibland känns som en modernistisk konstfilm.

  • Det finns inte mycket bevarat om den här filmen, och den har inte givits ut på DVD. Inspelningsmanuset är bara 10 sidor, och arbetstiteln var "Reportage! En halvdokumentär film om Koreaambulansen." Det var ett litet team som gjorde filmen, Höglund skrev och regisserade, Tord Andersén spelade korrespondenten och Gunnar Westfelt var fotograf. Det var allt. Filmen floppade publikt, och kritikerna var inte imponerade, även om de uppskattade ambitionen att vilja skildra en dagsaktuell, storpolitisk händelse.

  • Hitchcock genomgick en konstnärlig kris de här åren. Han hade inte haft en triumf sedan 1963, med Fåglarna. Marnie (1964) var en av hans mest egensinniga och personliga filmer, men den slog inte an. Efter en paus försökte istället Hitchcock sig på att göra två spionthrillrar som skulle vara oglamorösa anti-James Bond-filmer. Den här och Topaz (1969, med svenska skådespelaren Per-Axel Arosenius som rysk avhoppare) var resultatet, men de tillhör hans svagare filmer.

  • Filmen inleds med fina vyer över Stockholm och sedan går en person in i en limousin, bärandes en väska full med viktiga papper. Efter att de färdats kors och tvärs genom staden är de framme, fast den som kan Stockholm inser snabbt att det hade tagit en minut att gå den sträckan runt ett hörn. Hur som helst så används stockholmska platser, byggnader och monument med stor fantasirikedom. Det slutar med att mördaren spetsas på Milles-statyn framför Konserthuset.