Mod att leva : En film till Pia (1983)

Media (1 st)

Originaltitel	Mod att leva : En film till Pia
Svensk premiärtitel	Mod att leva : En film till Pia
Distributionstitel	Mod til at leve (Danmark)

Regi	Ingela Romare
Foto	Ingela Romare Ulf Berggren
Klippning	Ingela Romare
Ljudtekniker	Märit Andersson
Ljussättare	Bruno Rådström
Negativklippning	Karin Giernoth (som Karin Sundström)
Optisk printer	Hans Carlsson (som Hasse Carlsson)
Mixning	Bengt Löthner
Textdesign	Jan Stenmark Conny Marnelius
Övrig medarbetare	Märit Andersson (intervju) Ulf Berggren (klippning) Bo Öhlén (avfilmningar)

Pia Kakossaios
Giorgios Kakossaios
Mira Kakossaios
Kostas Kakossaios
Nitza Kakoseos (som Nitza Kakossaios)
Jeanette Kakossaios
Marcello Marconi de Mattos

Produktionsbolag	Ingela Romare Film
	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (35 mm)	Folkets Bio AB	1983
Distributör i Sverige (16 mm)	Föreningen Filmcentrum	1983
Laboratorium	Sveriges Television AB

Text: "Solnedgång över Peloponnesos/J S Bach: Svit för solovioloncell nr 1 G-dur"

Lång solnedgång över havsbukt till solen försvinner bakom bergen.

Grekisk kyrkogård. Ingela Romare berättar: "Det var en dag i maj som du gick bort, en dag i maj som vi miste dig. Men när jag nu återvänder till din grav, Pia, i din mors hembygd, Galatas i Grekland, och hör syrsorna, då ser jag dem igen, de omöjliga minuternas möjliga verkligheter, och vi är inte längre förlorade. Inte du, och inte jag."

Subjektiv kamera. Bilfärd på Uppsalavägen in mot Stockholm. Ingela Romare: "Det var för tre år sedan. Jag körde ofta den här vägen. Från januari till maj, från Bergshamra där jag bor, Uppsalavägen förbi Karolinska sjukhuset, där du låg så mycket, till ditt föräldrahem på Stora Essingen. Din sista vår, från januari till maj.

Det var en kall vinter och snön blev liggande ganska länge. Jag hade hört att du blivit sjuk, svårt sjuk i cancer och hade länge tänkt besöka dig. Men det hade inte blivit av.

Det var i stället du som tog initiativet, som lät hälsa att du ville träffa mig, mig och Märit."

Stillbild av Pia före sjukdomen.

Ingela Romare: "Jag minns första gången vi träffades. Det var på ett seminarium om kvinnor och film. Du var stark och glad. Dina föräldrar hade kommit från Grekland som politiska flyktingar under kriget. De hade deltagit i motståndskampen. Men du var född i Sverige och uppvuxen här. En dubbel tillhörighet kände du, i Grekland och i Sverige.

Vi diskuterade våra ambitioner, våra drömmar. Du ville arbeta politiskt, arbeta med film, arbeta för förändring, sa du. Vi fick en direkt och omedelbar kontakt."

Essingeleden. Bilfärd.

Ingela Romare: "Minnenas drömmar när jag kör den här vägen igen, erfarenheterna, tankarna. Jag sitter och funderar. Hur kom det sig egentligen att jag tvekade så länge att besöka dig, när jag hade fått höra att du blivit sjuk? Jag tror att jag var rädd, rädd för din sjukdom, rädd för att inte veta hur jag skulle bete mig, rädd för min egen undanträngda ångest. Vad glad jag är, Pia, över att du bröt mitt motstånd!

Jag minns inte vem som först formulerade tanken att vi skulle göra en film tillsammans. Jag tror att den fanns hos oss alla tre. Inte visste vi från början riktigt vad den skulle handla om, men vi satte igång en dag i januari när du hade flyttat hem från sjukhuset. Jag minns så väl den dagen."

Subjektiv kamera. Bilen anländer till familjen Kakossaios hus på Stora Essingen.

Text: "Den 17 januari 1979"

Pia ligger avtärd i sängen. Ingela filmar henne, samtidigt som Pia tar en polaroidbild av Ingela. Det finns en skygghet på ömse sidor om kameran.

Ingela säger som berättare att hon och Märit utgått från att filma med omsorg och varsamhet "för att beskriva det som hände dig, det som hände oss".

Pia klagar över att hon har värk hela tiden. Tumören växer.

Pia känner sig mindervärdig, just för att hon är sjuk. Om man inte producerar något, säger hon, är man inte värd något, efter det västerländska sättet att se. När hon inte är nyttig, känner hon sig bara som en börda. Hon har skuldkänslor.

Hon har också svårt att objektivt förstå sin situation. "Jag är jag och mina tankar. Min kropp är något jag inte förstår mig på. En alienerad känsla. Jag inbillar mig att jag blir sämre för att jag känner mig så här. Jag vill så himla gärna bli frisk! Nej, nu börjar jag gråta..."

På frågan om hon lärt sig något av sjukdomen, svarar hon att hon aldrig vill hyckla mer i sitt liv. "Jag är mycket mer direkt med människor i dag än vad jag var förut." Hon tänker också att hon har rätt att ställa rent praktiska krav på sina vänner.

Ingela som berättare: "Tiden rinner mellan våra händer. Hur kan vi hålla fast ögonblicket? Pia, hur kan vi hålla fast dig? Jag vet ju att det inte går. Det enda är att vara närvarande."

Stillbilder av firandet av Pias 24-årsdag med släkt och vänner i hennes rum i Gamla Stan. Här ville hon på nytt försöka bo.

Text: "Den 15 mars 1979"

Pia har flyttat tillbaka till föräldrahemmet på Stora Essingen. Hon har besök av sjukgymnasten som hjälper henne att gå med kryckor. Det pratas om att åka till Grekland. "Det är en utopi", säger Pia. "Det känns som ett oöverstigligt berg."

Minnen från barndomens somrar i Grekland med illustrerande bildsekvenser.

Pia klagar över att hon har ett konstigt, förvirrat tidsbegrepp, som gör henne ledsen. Samtidigt minns hon hur hon alltid varit sen, kanske i solidaritet med mamman som jämt hittade på nånting i sista minuten inför en resa.

Stillbilder av Pia som barn och tonåring.

Berättaren: "Vi levde i två världar: en som var den vanliga, den kända, och en som djupnade in mot din död.

Hur mycket vågade vi se av verkligheten? Hur mycket ångest vågade vi känna? Hur mycket klarhet vågade vi släppa in i våra egna liv?

Allt detta fanns medan tiden rann. Dina plågor blev värre. Och behovet av smärtstillande sprutor ökade.

Omsorg, konflikter, maktlöshet. Din och vår."

Pia reflekterar över sina plågor och det medlidande de utlöser, och som hon inte vill veta av. Pia finner det omöjligt att tänka på grund av smärtorna.

Pojkvännen Marcello är på besök. Han och Pia skämtar och smågrälar.

Text: "Den 16 april 1979"

Berättaren: "Våren började komma. Du levde nära gränsen nu. Dina krafter försvagades. Vi nalkades frågorna om döden."

Pia och Märit samtalar om döden. "Är du rädd för att dö?" frågar Pia och Märit svarar nekande.

Pia: "Jag har ännu inte insett att jag måste dö. Jag känner att det är självklart att jag kommer att bli frisk. Fast mitt förnuft säger att det inte är så."

Berättaren: "Det led mot påsk. Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse." Stillbilder från familjens deltagande i den ortodoxa påskgudstjänsten i Skeppsholmskyrkan och den efterföljande middagen hemma kring Pia.

Text: "Den 6 maj 1979"

Pias pappa ger henne en morfinspruta. Det är sista gången Ingela filmar henne.

Ingela: "Berätta hur det kändes när du fick veta att du var så sjuk att döden hotade ditt liv?

- Jag ville över allt annat överleva. Samtidigt som jag inte förstod att det rörde mig själv. Jag var så logisk i allting. Tiden blev så komprimerad. Inget känslomässigt visade jag. Jag fick så bråttom med allting plötsligt." Hon vandrade från sjukhuset till föräldrarna på Stora Essingen. Hon ville inte visa att hon var chockad. (Senare fick hon veta att föräldrarna redan kände till diagnosen.) Hon ville skydda dem. Bara för en kamrat kunde hon gråta ut. Först då gick det upp för Pia själv vad det var frågan om.

Pia: "Jag tror inte att det är farligt att dö. Det är bara att det är okänt. Vi är rädda att det ska vara nånting fruktansvärt - eller ingenting. Det är nog det värsta. Det är det jag har varit rädd för.

Det värsta är den här kampen - att hålla mig levande så länge som möjligt.

Jag känner att min tid är väldigt begränsad. Ibland blir jag desperat när jag tänker på allt jag vill göra.

Text: "Pia dog den 18 maj 1979."

Från och med nu är filmen i färg.

Ingela: "Du begravdes i din mors hemby Galatas. Vi var många som följde dig, din familj, dina vänner, Marcello, Märit och jag.

Jag kommer aldrig att glömma den färden över Peloponnesos i gryningen. Sorgen, och solen som steg."

Stillbilder från begravningen.

Ingela: "Pia, vi tände ljus framför din bild, vi sökte dig, vi sökte oss själva, vi sökte marken under våra fötter, för att orientera oss i det ofattbara."

Efter begravningen uttalar sig Pias mamma om hennes vänner som följt henne från Sverige: "Alla ni som följde med Pia är en tillgång för oss i vår stora sorg. (-) Hon är hos oss här - genom er."

Innan man återvände till Sverige samlades man vid Pias grav och tog avsked.Till bilder av grekisk natur sjunger Arja Saijonmaa "Jag vill tacka livet" av Violeta Parra.

Censurnummer	123884
Datum	1983-02-02
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	965 meter
Kommentar	Aktlängder: 540-425 m.

Bildformat	1.37:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Svartvit och färg
Bärare	16 mm
Hastighet	24
Längd i meter	965 meter
Längd i minuter	88 min
Akter	2 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Storstadskritikerna var fyllda av respekt, med hänsyn till det svåra ämnet, och uppskattning, med hänsyn till utförandet, även om några ställde sig frågande till detta att även filmarnas egen sorg speglades i filmen.

Sverker Tirén, Arbetaren (debattinlägg i DN): "Filmen, gjord av framför allt Ingela Romare, är för mig ett levande möte med en ung människa, Pia Kakossaios, som nära dödens gränsland lågmält förmedlar intensitet, insikt, uppfordran: Hyckla inte i ditt dagliga liv! Lev det liv du ännu äger! Gör det i glädjens starka medvetenhet, lev klarare, modigare!

(-) Vi som genom filmen fått en möjlighet att i ett varsamt dokument möta Pia Kakossaios har därmed något att förvalta, vi är anförtrodda. Sådant återför oss till den äkta livslusten och det allvar som inte är tungfotat, men som ivrigt vill ta vara på egna möjligheter vi anar och skymtar."

Sun Axelsson, Chaplin: "Det är en svår uppgift denna att filma slutet på en människas liv. Men det är ju inte döden som filmats, utan tvärtom hennes sista dagar av liv och detta bör man ta fasta på, eftersom det är dessa ljusa dagar av liv som filmen via Pia förmedlar. Pia är den starka osentimentala insiktsfulla faktorn och medarbetaren som gjort denna film möjlig.

Ingela Romare är 'instrumentet', en känslig och pietetsfull lyssnare, liksom Märit Andersson en naturlig intervjuare som inte döljer sin osäkerhet i denna situation. Det är Pia som är suverän i samtalen kring liv och död. Att vilja 'vara till nytta', som Pia säger, måste stå för filmens 'nyckel'. Det är dess motivation. Det är därför den kom till. Det är Pias stora gåva till oss! (-)

Filmen blir ett vittnesmål om själens möjligheter, om den inre dynamiska kraften som kroppen rymmer; den helt försvagade kroppen äger en kraft som kommer inifrån, obegripligt seg, lysande och upplyftande.

Man kan alltid önska sig en film, en bok, ett konstverk annorlunda. Men det man 'får' är det färdiga konstverket sett genom den skapandes ögon.

Detta måste vi ju respektera och tränga in i med förståelse och positivt intresse. Då först blir konstverket helt."

Eva af Geijerstam, DN: "Mod att leva är ett kluvet filmdokument, som just i kluvenheten har sin styrka. Det är egentligen inte en film om cancer. Den är snarast påfallande ofysisk. Den är inte heller bara ett gripande och självklart ofullständigt porträtt av Pia, som får oss att sakna och vilja veta mera om en människa vi inte tidigare mött. Genom samtalen med henne, Ingela Romares egen ackompanjerande text och redovisningen av tekniken när film eller ljudband tar slut, närmar sig Ingela Romare - och oss i publiken - frågorna om livets och dödens innebörd, såsom de levande alltid speglar sig och sina känslor i dödens närhet.

Porträttet av Pia är också ett självporträtt av Ingela Romare; rädslan inför sjukdom och död, viljan - och den oundvikliga oförmågan - att dela smärtan, och till sist sorg och saknad.

Hennes arbete och mognadsprocess är att försöka göra något av sin sorg, att förstå och med sina personliga utgångspunkter göra Pias död till uppmaningar för sitt eget liv."

Hans Schiller, SvD: "Ingela Romare har valt att inte bara visa bilder på och samtal med Pia under hennes sista vår, när hon besöker henne under olika stadier i sjukdomens slutskede och då Pia berättar om sin sjukdom, sin förestående död och det främlingskap hon känner.

Romare läser också sin egen text till Pia och visar under den bilder av Stockholm och Grekland, varifrån Pias föräldrar kom och där hon begravdes; bilder av resor, färder mellan bostäder, via sjukhus och upplevelser, allt för att som hon säger försöka fånga ögonblicket, få tiden att stanna, för att kunna behålla något i ett läge där tiden rann mellan Pias händer, men också genom Ingela Romares som bara tillfälligt 'kunde gömma sig bakom sin kamera'.

Mod att leva var säkert ingen enkel film att göra och den är ingen enkel film att se, men det är en film som tränger igenom samtidens materialistiska skal och kanske ger åskådarna det som filmens titel säger och det som Pia tvingades till den sista våren i sitt liv."

Sven-Erik Torhell, SDS: "Förvisso finns i filmen antydningar om en annan film med öppnare sår och direktare tal mellan filmad och filmare. I t ex en faders förebrående blick mot kameran sedan han gett sin plågade dotter en morfinspruta. Eller i det belysande ögonblick då den intervjuande själv blir intervjuad av den direkta Pia om sina känslor inför döden och tror sig förstå att det blott 5-åriga barnet har insikt om döden, medan Pia säger sig inte ens nu, så nära sin död, ha insett den.

Kvar står en stark och klok Pia innefattad i en vacker och behärskad filmisk form. En form som kanske inte är så typiskt kvinnlig som programbladet vill hävda utan samma konstfullt organiserade form som t ex ett av den moderna filmens kallare (manliga) intellekt, Alain Resnais, använde för att efteråt, i Natt och dimma, skildra koncentrationslägrets svåra verklighet."

Carl-Eric Nordberg: "Mitt i sin sorg och saknad lyckas Ingela Romare förmedla en underlig tröst och nästan glädje till oss. Hennes film blir ett memento för alla oss friska som så tanklöst gnäller över gruskornet i skon och glömmer bort vår korta nådestund på jorden. Den är en kärleksförklaring - både till Pia och till livet."

Kent Hägglund, Ny Dag: "Det här är en stark och personlig skildring av livet i dödens närhet och av attityder till död och sjukdomar. Trots att Mod att leva handlar om en ung människa som drabbats av en dödlig sjukdom känns den som en optimistisk film.

Den är mycket sevärd."

Björn Samuelsson, AB: "Ändå är jag som utanförstående undrande inför Ingela Romares film. Den verkar på något sätt lika mycket handla om hennes sorg efter att ha mist en vän.

Hennes kommentarer på ljudbandet är personliga, men man lär inte känna Ingela Romare som person, så som man borde för att kunna läsa in en allmängiltigare mening i dessa personliga kommentarer.

Musiken till filmen, typ Bach och Violeta Parras 'Jag vill tacka livet' (som i och för sig tydligen var en av Pias älsklingssånger) känns vald snarast för att tolka en känsla inför minnet av Pia, en känsla som jag av självklara skäl naturligtvis inte kan dela, och som för mig svär mot bilden av den livsbejakande människa jag möter på filmduken."

Kommentar Svensk filmografi

Inspelningen av filmen ägde rum från januari till maj 1979. Pia Kakossaios avled den 18 maj 1979. Filmen förelåg klar i november 1982.

Kort efter premiären tog föräldrarna till Pia Kakossaios och hennes två systrar avstånd från filmen i ett öppet brev (DN 9.2.1983), i vilket de menade att de "blivit förda bakom ljuset av regissören som under en starkt känsloladdad period av våra liv, våren 1979, på ett dunkelt sätt involverat oss i en film vars syfte utvecklats till en kommersiell exploatering av en familjetragedi."

De hävdade vidare att den bild som filmen ger av Pia är falsk, eftersom hennes sociala och politiska engagemang inte finns med, och att man kände sig otillbörligt utnyttjad. "Vi ville aldrig medverka i en film som sentimentaliserar döden och som tycks ha till huvudsyfte att uttrycka Ingela Romares egna tankar om sjukdom, sorg och undergång." Genom polisanmälan försökte familjen stoppa vidare visning och spridning av filmen.

Sverker Tirén, journalist på Arbetaren, tillbakavisade med utförliga motiveringar anklagelserna i DN 10.2.1983, där han dessutom påpekade att Pias broder Kostas inte ställde sig bakom familjens öppna brev:"

Den hårda anklagelsen tycks bottna i att Pia inte fått framstå i tillräckligt politisk dager. I stället finns i filmen hennes smärta och där finns sorgemusik och där finns till och med 'tårfylld speakerröst' som bidrar till att hela filmen blir 'sentimental'.

Detta är - med den djupaste respekt för de närmaste anhörigas rätt till sina egna upplevelser - för mig en icke rättvisande karaktäristik av filmen. Om denna ska föreställa 'kommersiell exploatering' och 'sentimentalisering', då har samtidigt dessa begrepp förvanskats så grovt att de är oanvändbara.

I Kakossaios inlägg står det: 'Jag, hennes mor Mira, har fått ett alldeles för stort utrymme i filmen. Jag filmades utan medveten samverkan...' Men av filmen framgår ju klart att Mira Kakossaios rör sig framför kameran i ett rum där ingen närvarande kan undgå att observera att Ingela Romare och Märit Andersson är i gång med det arbete som hela familjen, framför allt Pia själv, välkomnade.

Och i slutet av filmen sitter Mira Kakossaios framför kameran och uttrycker sitt varma tack till dessa Pias kamrater som delade hennes sista tid och som med stor hängivenhet arbetat med inspelningen.

Nu anklagas Ingela Romare också för att ha undanhållit familjen ett manus.

Faktum är att ett manus utarbetades fram i mycket god tid och att detta innehåller utskrift på alla dialoger, beskrivning av varje bildsekvens, musikinslag och angivande av innehåll i speakertexter. (-) Och, detta manus sändes inte till Kakossaios, det överlämnades personligen av Ingela Romare till Mira Kakossaios och då med en uttrycklig begäran om att få det kritiskt granskat. Efter några dagar ringde Ingela Romare på eget initiativ upp och fick då av Mira Kakossaios besked om att manuset var utmärkt, men att de då ännu inte färdigformulerade speakertexterna kanske kunde förmedla ytterligare stoff till innehållet.

När Ingela Romare, Märit Andersson och Ulf Bergggren lyckats genomföra filmen och visade den för de anhöriga kom de kraftiga negativa reaktionerna. Dock kom en av undertecknarna, Pias far Giorgios, spontant fram och tackade Ingela för hennes film.

Denna film har nu Kakossaios försökt göra till en polisiär angelägenhet. Det är förståeligt om anhöriga i återuppväckt sorg handlar obetänksamt och aggressivt. Framför allt är det dock en förstärkt tragik när man besinningslöst kränker och stämplar en filmare som i ett femtital tidigare produktioner demonstrerat en närmast unik förmåga: att inte'sentimentalisera' eller 'exploatera', vare sig det nu handlat om motståndskamp i Vietnam eller Afrika eller en enskild människas lidande.

Det bästa svaret på familjen Kakossaios angrepp (brodern Kostas har för övrigt inte ställt sig bakom det) är att ta varje möjlighet att se filmen. Framför allt där finns Ingela Romares svar."

Ingela Romare gick själv inte i direkt svaromål men förklarade för Anne Jalakas i Arbetet 10.2.1983 att hon kände sig mycket illa berörd, att filmen inte handlade om familjen i första hand utan om mötet mellan Pia, Märit och Ingela.

Familjen Kakossaios polisanmälan av filmen föranledde ingen rättslig prövning.

För Annika Danielsson (AB 9.2.1983) berättade Ingela Romare att filmen hade tagit nästa fyra år att färdigställa. "Den var fruktansvärt svår att göra. Jag sökte hela tiden, filmade lite, klippte lite. Jag gav upp flera gånger och la den åt sidan." Filmen Mod att leva såg hon som en milstolpe i sin produktion. Efter den var det omöjligt för henne att göra en film 'av plikt' eller för att hon behövde pengar: 'Det är så krävande att göra film. Man satsar sina pengar, sitt arbete, sina känslor. För att klara det måste man älska det man håller på med. Jag kommer aldrig att göra en film jag inte känner för starkt. Min försörjning får jag sköta på annat sätt..."

I samband med Malmöpremiären knappt ett år efter urpremiären berättade Ingela Romare om filmens tillkomst (Annika Gustafsson, SDS 29.1.1984), hur hon och Märit Andersson hade träffat Pia Kakossaios på ett seminarium om kvinnofilm och hur de fått omedelbar kontakt:

"- När hon sedan blev svårt sjuk ville hon att vi skulle besöka henne (-). Vi kände en viss tvekan och rädsla men började hälsa på henne två, tre gånger i veckan. Tanken på att göra en film väcktes när vi hade kommit över den där första ångesten och förstod att det räckte att bara vara närvarande, att våga vara tillsammans med en döende människa och vara deltagande genom sin närvaro.

Pia Kakossaios var övertygad om att många av de erfarenheter och upplevelser av det mest privata slaget ändå innehåller en kärna som är gemensam för alla människor. Därför ville hon också dela med sig av sitt liv och formulera sina tankar och känslor framför kameran.

- Det var hela tiden mycket klart vad Pia ville lämna ut av sig själv och vad hon ville behålla, understryker Ingela Romare. När det gäller filmens form var vårt mål bl a att aldrig utnyttja en situation och det är därför vi har fört in vår närvaro i bild och på ljudband. (-)

Någon vanlig kommersiell distribution av filmen tror hon inte att det blir och den kommer knappast att gå i TV.

- Jag är rätt försiktig med var och hur en sådan här film visas, förklarar Ingela Romare. Helst skall det finnas möjlighet att samlas och prata för den som vill efteråt."

Under cirka halvtannat år ledsagade Ingela Romare Mod att leva vid visningar av filmen och förde samtal med publiken om dess tankar och upplevelser av den.

Pia Kakossaios föddes 1955 i Stockholm av grekiska föräldrar. Efter studentexamen 1974 genomgick hon olika kurser, bl a i dokumentärfilmning. Hon arbetade som invandrarlärare och var vid tiden för sitt insjuknande hösten 1977 syselsatt med ett filmprojekt om en politisk flykting från Uruguay, Som kvinna från Latinamerika vill jag berätta... Hon avled den 18 maj 1979.

Ingela Romare (f 1937) regiutbildades vid Svenska Filminstitutets filmskola 1965-68 och svarade därefter för ett femtiotal dokumentärer främst om befrielsekampen i Vietnam och Afrika, ofta i medregi av Lennart Malmer. Mod att leva var hennes första långfilm. I det förflutnas spegel (1987), tillägnad hennes dotter, rymde minnen och bilder från Vietnams befrielsekamp. Om tiden, träden, kärleken och konsten... (1994) är ett personligt porträtt av den amerikanske dokumentärfilmsveteranen Leo Hurwitz, och Om den mänskliga själens värdighet (1996) ägnas Ali Bourequat, som tillbringat 18 år i marockanska fängelser. 1980-82 var Ingela Romare ordförande i Svenska Kvinnors Filmförbund.

Märit Andersson (f 1940) hade som producent vid Sveriges Television gjort kultur- och samhällsprogram. Hon var ordförande i Svenska Kvinnors Filmförbund 1978-79.

Ulf Berggren (f 1945) arbetade på 60-talet som regiassistent och inspelningsledare och därefter som fri producent. Han var aktiv inom FilmCentrum och Folkets Bio. På 80-talet blev han även verksam som importör av kvalitetsfilm med firman Polfilm. Sedan ett antal år svarar han för drift och programsättning av Biografen Fågel Blå i Stockholm.

Sverigepremiär	1983-02-04	Folkets Bio	Stockholm	Sverige	88 min
Urpremiär	1983-02-04	Folkets Bio	Stockholm	Sverige	88 min
Filmhusetvisning	2022-02-14		Stockholm	Sverige

Festivalpris	Paris	1984
	San Remo	1984			(special utmärkelse)
Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag	Stockholm	1983			(bidrag om 578 098,73 kr)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatnegativ
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	CRI-negativ
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	CRI-negativ
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Internegativ
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Duplikatpositiv
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Originalnegativ bild
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Slutmix
Bärare	16 mm

Typ	Slutmix
Bärare	16 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 60 x 80 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Mod att dö - mod att leva. Möten med Pia januari 1979 - juni 1979.
Omfång	22 s. Förord (1 s.) ingår.
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	1
Dia	1
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska