Little Shop of Horrors (1986)

Affärerna går dåligt för blomsterhandlaren Mushnik på Skid Row, så han överväger att slå igen. Den föräldralöse Seymour slavar som hans assistent samtidigt som han åtrår försäljerskan Audrey. Hon i sin tur drömmer om ett sött hem i en förort men går dessvärre i sällskap med den sadistiske tandläkaren Orin Scrivello. En dag hittar Seymour en underlig växt som han förvärvar i en affär i Chinatown. Kärleksfullt sköter han om växten som han döper till Audrey II, och den blir ett dragplåster i affären. Kunderna strömmar till och affärerna går strålande. Efter det att Seymour stuckit sig på en rosplanta upptäcker han att Audrey II har smak för blod. Ju mer blod plantan får desto mer växer den. Dessutom får den röst också och begär mer blod. Så småningom får Seymour idén att döda Orin som han hatar -- mycket därför att Orin misshandlar Audrey. Seymour går till tandläkarmottagningen för att döda Orin. Men han behöver inte döda honom, eftersom Orin själv dör av lustgas. Seymour tar över liket till blomsteraffärens bakgård och börjar stycka liket. Tyvärr upptäcks han av Mushnik. Denne börjar pressa Seymour för att få veta hemligheten med Audrey II, men Mushnik råkar snubbla och blir uppäten av växten. När Audrey II lyckats få Audrey i ett slingergrepp tvingas Seymour att döda växten medelst elektricitet. Seymour och Audrey gifter sig och hon får flytta till sin förortsdröm. Men i trädgården växer en av Audrey IIs polare . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Det överraskande med filmen är att den är så fartfylld och konsekvent.

Konsekvent smaklös, visserligen, men det är inte det sämsta.

"Little Shop of Horrors" driver med mycket. Den suger i sig hela skräpkulturen som en avfallskvarn och spottar ut resterna: musikalgenren styckas, den amerikanska drömmen om lycka och en egen täppa massakreras, tandläkarkårens sadism blottläggs.

Det lustmördas friskt och resultatet är underhållande.

"Little shop of horrors" är en film där det är naturligt att folk helt plötsligt brister ut i sång. I berättelsens upptakt får vi se slumområdets trasigaste alkisar, horor och luffare uppföra en typisk Broadwaydans, och efter det är inget sig likt. Barlast som "trovärdighet" slängs över bord redan från början.

Regissören Frank Oz har tidigare jobbat med "Mupparna", han var den legendariska Miss Piggy. Vi känner igen greppen därifrån, samma sorts humor, samma drift med showbiz-klyschor och halsbrytande vändningar." Jens Peterson i Aftonbladet

"Frank Oz är dockmakaren som tidigare tillsammans med Jim Henson skapat Mupparna, och på egen hand regisserat långfilmen "Mupparna på Manhattan". Hans regi av "Little Shop of Horrors" är precis som filmmusikalregi ska vara: lekfull och samtidigt mycket genomarbetad.

I denna tid av rockvideor är Oz värd beundran för att han vågar låta bli att hacka sång- och dansnumren till pyttipanna. Tvärtom tycks han ha ansträngt sig för att göra även komplicerade scener i relativt långa, sammanhängande tagningar, och med så få klipp som möjligt. Det gör att han kan hålla ett högt tempo utan att det känns forcerat eller ansträngande.

Och skådespelarna är sådana som håller för långa tagningar. "Little Shop of Horrors" är utmärkt besatt ner i minsta biroll." Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter

"Helt idiotiskt, och fruktansvärt roligt.

"Little shop of horrors" är en underhållande idiotblandning av sång, musik, skräck och komik. Även växten sjunger (med rösten lånad från Levi Stubbs i Four Tops).

Miljöerna är helt artificiella och alla människor karikatyrer. Roligast är den läspande bystbruden Audrey (Ellen Greene) som längtar efter ett amerikanskt drömhem med skinande brödrost och Tupperwarepartyn, samt den sadistiske tandläkaren Orin Scrivello (Steve Martin) och hans masochistiska patient (Bill Murray)." Britta Svensson i Expressen

"Frank Oz, som gjort Mupparna och är Miss Piggys skapare, har lyckats på ett lysande sätt att förvandla det hela till en riktig filmmusikal. Här finns nummer som kommer att bli klassiker. Som upptaktens sång- och dansskildring av slummiljön i Skid Row, en underbar parafras på den berömda regndansen i Gene Kellys "Singing in the Rain".

Tiggare, alkisar, socialfall, alla rycks in i den musikaliska aktionen som leds av tre yppiga, härligt svängande negresser som återkommer som en röd tråd genom hela filmen. De sätter en suverän prägel av tidigt 60-tal. Över huvud taget har Oz lagt ned stor omsorg på tidsskildringen.

Några av sångnumren bygger han ut till historier. Han utnyttjar filmmediets möjlighet till snabb förflyttning i tid och rum. Audreys dröm, likt en Gretchen vid spinnrocken, om ett bättre liv i villa i grönskande förort med automatiska avfallsmaskiner, blänkande brödrostar och gemenskapsbefrämjande Tupperwarepartyn, blir en suverän uppvisning i kitsch. Audreys fästman är en odontologins egen markis de Sade -- roligt porträtterad av Steve Martin -- som bänder upp käkar och drillar med borren under lustgasfyllda skratt." Erik Näslund i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se