Toivo Pawlo

Media (3)

Skådespelare (filmroller 1943-1977). Född i London, Storbritannien, död i Matteus församling, Stockholm.

Han hade en del konstnärligt påbrå med fadern George Pawlo, som var operasångare och ingenjör och modern, Eva Pawlo, som var sångpedagog och operettsångerska. Han spelade teater under gymnasietiden i Norra Latin och gjorde tidigt ett första försök att komma in vid Dramatens elevskola men befanns då vara för ung. Vid sjutton års ålder uppsökte han Gösta Ekman och bad om att få följa med på dennes turné. Ekman anade att här fanns ett skådespelarämne och gav honom chansen med debut i pjäsen Kanske en diktare i Eskilstuna. Därpå följde 1936-1939 utbildning vid Dramatens elevskola varpå en kort tid vid Dramaten 1939-1940 och därefter en lång rad scener såsom 1940-41 vid stadsteatern i Göteborg, 1942 Vasateatern i Stockholm, 1943-44 Dramatikerstudion, folkparksturnéer 1943-1947 med Riksteatern, 1959 i Malmö, Stockholms stadsteater från dess start 1960 och slutligen åter Dramaten från 1969. Han var även knuten till tv-teaterensemblen under främst 1960-talet.

Minnestecknarna har gärna talat om hans stora intuition när han sökte sig fram till sina rolltolkningar och hans rika uttrycksregister som spände mellan ytterligheterna: hårdhet och mildhet, sarkasm och ömhet. Därtill kom hans uttrycksfulla röst som även gjorde honom till en flitigt anlitad uppläsare där han bl.a. gav röst åt numera klassikern Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton (1975). Han gjorde sina första filmroller som ofta veka och komplicerat sammansatta ynglingar, främst som Raskolnikov i "Hampe" Faustmans version av Brott och straff (1946) samt även som ung gymnasist i melodramen Ungt blod (1943). Senare blev rollerna mer auktoritetsfyllda som polismästaren i Bergmans Ansiktet (1958) eller som kriminell öststatsdiplomat i thrillern Den gula bilen (1963). Han var knappast den store stjärnskådespelaren som agerade med stora åthävor utan hade mer av innerlighet och eftertänksamhet även om han, som Jan Olof Strandberg framhävde efter hans bortgång, i många roller kunde visa fram den överdådiga komedianten, den översvallande gycklaren med tragiska övertoner. Så framträdde han i paradroller som Onkel Vanja och Galileo Galilei eller som i en av hans sista filmroller, den tragiske fadern i Hallo Baby, för vilken han fick en Guldbagge 1976.

1963 fick han Svenska Dagbladets Thaliapris, 1965 Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium och 1976 Dramatens O'Neill-stipendium. Han var först gift med konstnären Kerstin Hedeby och senare med konstnären Amie Lindahl och är far till skådespelerskan Rebecka Pawlo och Clara Pawlo.

P O Qvist (2004)