Sven Wollter

Media (3)

Svensk skådespelare (filmroller från 1959) och författare. Född Sven Justus Fredrik Wollter i Vasa församling, Göteborg. Gift med bl.a. skådespelaren Annie Jenhoff samt sambo med skådespelarna Evabritt Strandberg och Viveka Seldahl.

-

Sven Wollters skådespelarintresse kom relativt sent även om han spelade lite amatörteater under sin ungdomstid. Efter att han spruckit i studentexamen blev han övertalad att söka till Göteborgs stadsteaters elevskola där han kom in 1953 och blev premiärelev 1955. Under elevtiden medverkade han i några uppsättningar men fick inget direkt fortsatt engagemang utan han varvade skådespelarverksamhet på frilansbasis med diversearbete, bl.a. en kortare tid till sjöss. Sedan vände karriären uppåt, bl.a. genom några framgångsrika privatteaterengagemang såsom i succén 1965 med Barfota i parken på Vasateatern i Stockholm, och inte minst genom rollen som Gusten i tv-serien Hemsöborna (1966).

I början av 1970-talet kom han åter till Göteborgs stadsteater där han blev en av de drivande krafterna i den uppmärksammade och kontroversiella nyorientering teatern genomgick under dessa år. Under denna tid fick han ett ännu större genomslag hos den stora publiken genom huvudrollen i tv-serien Raskens (1976), som är en våra mest sedda tv-produktioner överhuvudtaget. Efter tiden i Göteborg, där han var med i den s.k. manifeststriden vid 1980-talets början, följde en period vid Folkteatern i Gävle från 1982 och därefter från 1980-talets slut Stockholms stadsteater. Parallellt med teaterarbetet har Wollter haft många uppmärksammade tv- och filmroller. På 1970-talet medverkade han förutom Raskens i större tv-roller som en av huvuvudkaraktärerna i serien om några krisdrabbade medelålderspar Gyllene år (1975), som den avsatte Gustaf IV Adolf i Galenpannan (1974) eller som patron Schagerström i Charlotte Löwensköld (1979). Han gestaltade polisen Lennart Kollberg i Sjöwall-Wahlööfilmatiseringen Mannen på taket (Bo Widerberg, 1976) och har också spelat kriminalinspektör Bo Jarnebring i tre Leif GW Persson-filmatiseringar vilket ytterligare förstärkt hans popularitet: Profitörerna (1983), Mannen från Mallorca (1984) och I lagens namn (1986). Senare har han haft flera roller som utmärkts av stor auktoritet som bankdirektör i Lars Molins epos Tre kärlekar (1989 och 1991), som Alfred Nobel i Alfred (1995) eller som kommissarie Van Veeteren i en rad Håkan Nesser-filmatiseringar 2000-2006.

Wollter hörde till de mer uppmärksammade och även kontroversiella i svenskt skådespelarliv, inte minst genom sitt uttalade politiska engagemang på den yttersta vänsterkanten, något som enligt egen utsago kom relativt sent i hans liv även om han tidigt fick upp ögonen för sociala frågor genom sin uppväxt under relativt fattiga förhållanden i Göteborg. Paradoxalt nog var han samtidigt något av högvilt för veckopressen och vid ett tillfälle utnämndes han till Sveriges sexigaste man. Därvid bortsåg man från den väsentliga kärnan i hans skådespelargärning där han som få andra nutida manliga skådespelare penetrerat och gett nyansfyllda uttolkningar av den moderna mansrollen. Han skapade en rad porträtt av maktmän eller andra manlighetssymboler och gav dem intressanta dimensioner av svaghet och bräcklighet. Detta var påtagligt i bl.a. Änglagård (1992) och Änglagård - andra sommaren (1994).

Sven Wollter var en förespråkare för en både inlevelsefull och djupt analyserande skådespelarkonst och det är karaktäristiskt att han i memoar- och tankeboken Bakljus inte vill sätta Brecht och Stanislavskij mot varandra utan menar att båda väl och vackert kompletterar varandra. Han fick Svenska Dagbladets Thaliapris 1973, Teaterförbundets De Wahl-stipendium 1981 samt både 1984 års Guldbagge för bästa manliga huvudroll i Mannen från Mallorca och Sista leken, och 2001 års Guldbagge för bästa manliga huvudroll i En sång för Martin.

P O Qvist (2004), redigerad 2013 och 2020