Lena Granhagen

Media (1)

Svensk skådespelare (filmroller från 1958). Född Karin Anna-Lena Granhagen i Luleå.

-

Hon blev enligt utsaga mycket tidigt intresserad av teater och kom så småningom att spela amatörteater i ABF i sin hemstad, där Pippi Långstrump lär ha varit en favoritroll. Hon flyttade till Uppsala och började studera språk vid universitet men kom mer att ägna sig åt studentteaterverksamhet. När hon gjorde ett framträdande som sångerska på hotell Gillet blev hon upptäckt av Uppsalas revykung Rune Ek och engagerad till hans sommarrevy Tjing-Tjing (1957). Hennes Baby Doll-parodi där blev mycket uppmärksammad och ledde till provfilmning hos Sandrews som gav henne roller i de två första Hillmanfilmerna, Damen i svart (1958) och Mannekäng i rött (1958). 1958 gjorde hon ett inhopp i stället för Maj Lindström i Spetbyxor på Idéon och den mer professionella debuten kom 1959 i Irma La Douce på Scala.

I början av 1960-talet kom en omsvängning i hennes karriär som dittills mest omfattat spex och revy och 1963 kom hon att första gången spela sin husgud Brecht i textkollaget Brecht om Brecht (senare gjord för tv 1965). Efter några år som frilans vid olika scener, bl.a. Dramaten, kom hon 1967 till Stockholms stadsteater där hon med undantag för enstaka gästspel varit fast engagerad sedan dess.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom bl.a. de numera klassiska Brechtuppsättningarna Johanna från slakthusen (1969), och den främsta, Den goda människan i Sezuan (1971, visad i tv 1982), regisserad av hennes dåvarande make Johan Bergenstråhle. Därefter har följt en lång rad uppmärksammade kvinnoroller såsom Rosmersholm (1991) m.fl. 1977 gjorde hon själv regidebut på scenen.

Efter ett relativt flitigt filmande i början av sin skådespelarbana har film- och tv-rollerna blivit relativt sparsmakade genom åren, mycket beroende på, som det sagts, att knappast någon filmskapare förstått att använda henne på rätt sätt. Om hon 1958 kunde beskrivas som en sexflicka med charm, humor och huvud, så har hon därefter helt bytt image till en mycket samhällsengagerad aktris med många åsikter om teaterns roll för samhället. Kravet på substans och innehåll i sina gestaltningar har säkert bidragit till att antalet film- och tv-roller blivit ganska få då hon funnit det helt otänkbart att vara med i någon av tv:s serieproduktioner t.ex.

Bland de senare filmrollerna märks bl.a. den olyckliga kvinnan på sömmerskeateljén i Barnens ö (1980) och häxan i Glasblåsarns barn (1998). Hennes spelstil kan kanske bäst beskrivas med Kerstin Vinterheds ord som en "scenens Karin Boye: anslaget är detsamma, den absoluta närvaron".

1982 erhöll hon Teaterförbundets De Wahl-stipendium.

P O Qvist (2004)