Lars Görling

Media (3)

Svensk författare och regissör. Född Lars Roland Görling i Högalids församling, Stockholm. Död i Adolf Fredriks församling, Stockholm.

-

Lars Görling var en udda figur i svenskt kulturliv under några år i början av 1960-talet, en gänglig 30-åring med svarta glasögon och smak för snabba bilar. Han hade kreativt påbrå, fadern var (eller rättare sagt blev) en framstående jazzmusiker. Lars lämnade hemmet tidigt och om sin uppväxttid talade han ogärna. Han tillbringade den delvis på ungdomhem och hamnade snart bland ungdomar på glid. Sina studier avbröt han.

30 år gammal debuterade han med romanen "Triptyk" och redan året därpå, 1962, kom hans litterära genombrott med "491", en starkt samhällskritisk roman om en bakgrund han kände alltför väl, och samtidigt "en studie i förlåtelsen som förtryck och godheten som provokation" som det står i "Den svenska litteraturen". Ingmar Bergman blev starkt berörd av berättelsen och satte den i händerna på Vilgot Sjöman som också blev lockad av stoffet. Görling skrev själv det filmmanuskript som SF och Sjöman spelade in 1963.

I december totalförbjöds filmen av Statens biografbyrå som "förråande och skadligt upphetsande" med en av "tukt och sedlighet sårande framställning". Först i mars 1964 fick den sin premiär, klippt med över 50 m och retuscherad i ljud och dialog. Knappast någon svensk film torde ha ansetts mer provokativ och orsakat större debatt, men den etablerade Görling som offentlig person och som ett av de stora löftena. Han ville påverka och upplysa. "Jag vet saker som ingen annan vet. Jag har ett ansvar", sa han i en intervju.

Han följde upp framgången med TV-pjäsen Trängningen på samma tema och den satiriska novellsamlingen "Hela apparaten", men filmen lockade också och baserad på en filmnovell som han skrivit för SF regidebuterade han 1965 med Tillsammans med Gunilla måndag kväll och tisdag, ett relationsdrama om ett ungt par som kör ihjäl en person. Det blev en stökig inspelning med en överkänslig och orutinerad regissör men slutresultat blev relativt gott och bemöttes positivt av flertalet kritiker. Filmen visades oklippt sedan Filmgranskningsrådet sagt sitt, men censurchefen Erik Skoglund reserverade sig då han ansåg den "öppet pornografisk".

Innan denna film hade premiär hann Görling med en sista film, filmessän Konfrontationer som ingick i SF:s projekt Stimulantia, där åtta filmregissörer (eller regissörsteam i Hasseåtages fall) fick fria händer att göra en kortfilm om något som stimulerat dem. Helheten blev disparat och kritiken föga positiv, men Görlings film från racerbanan i Le Mans fascinerade. "Han talar mycket privat, rakt ur sin ensamhet och desperation (---) Han talar om fartupplevelser som ett rus, inte som sex och inte heller som styrka, men kanske som 'en flykt från de delar av verkligheten man inte står ut med'. Han ser dubbelheten i sin stimulantia (---) kraft och våldsdyrkan samtidigt som han talar om den inre skönheten hos en Ferrari." (Mauritz Edström i DN).

När filmen hade premiär hade Görling redan gått bort. Efter en bilolycka våren 1966 repade han sig visserligen men hans pessimism och bitterhet "mot livets omöjlighet, i relation till vad det kunde vara. Västerlandets ekonomiska klimat, som självfallet placerar produktionen före människan" tog ändå överhanden. Ensam i sin sommarstuga en julikväll 1966 tog han sitt liv.

Bengt Forslund (2013)