Kvinnliga filmskapare, normbrytare och upprorsmakare

Kvinnofilm, snyftare och chick flicks – filmer för eller regisserade av kvinnor har ofta fått stå som en egen genre bredvid normhyllan med filmer regisserade av män, för alla.

Att överhuvudtaget regissera en film som kvinna har varit och är fortfarande normbrytande i sig. Att som kvinna dra på sig geniets, av männen nötta, mantel – en provokation.

Tack och lov är det dock flera kvinnor som under den svenska filmhistorien gång oförsynt har slagit sig fram och ned i regissörsstolarna. Från 1910-talet med pionjärer som Anna Hofman-Uddgren och Ebba Lindkvist i spetsen, mäktiga Karin Swanström och Pauline Brunius på 1920-talet, via de kvinnofattiga decennierna som följde fram till dess att något började hända igen på 1960-talet och Mai Zetterling debuterade med ljuvligt skandalomsusade Älskande par (1964). Zetterlings idag kanske mest kända verk Flickorna (1968), var också den som fick utstå hårdast kritik. De manliga kritikerna tyckte att filmen gjorde meningslös karikatyr på män och enda sättet att göra historien intressant vore att fokusera på männen i den (!).

Precis som Zetterling bröt även de på 1970- och 80-talet debuterande kvinnliga regissörerna såväl ny mark som normer och tabun i sina verk. Regissörer som Marie-Louise Ekman (Barnförbjudet, 1979) och Suzanne Osten (Bröderna Mozart, 1986) som inte minst revolutionerade barnfilmen, påbörjade under denna tid egensinniga karriärer som fortsätter än idag. Men även om de i egenskap av kvinnor i en mansdominerad filmbransch har setts som normbrytande feministiska ikoner är det inte alltid de själva har velat förlika sig med ett sådant epitet eller haft den intentionen med sina verk eller sitt konstnärskap. På samma sätt har vi idag stora kvinnliga regissörer som kanske inte ses som rebeller i sig men som berättar normbrytande historier i folklig form, exempelvis Helena Bergström (En underbar jävla jul, 2015).

Allt eftersom fler och fler kvinnor får chansen att göra film och utrymmet att visa den har även berättelsernas räckvidd breddats och normbrytandet tagit sig nya uttryck. De tidigare årtiondenas upproriska diskussion kring könsroller har breddats från att främst ha innefattat manligt och kvinnligt till att ge rum åt queera röster, transpersoners perspektiv och till att diskutera strukturell rasism, psykisk ohälsa, klass eller sociala konstruktioner. Inte sällan från ett modigt personligt perspektiv för att blottlägga större problem. Bland dagens röster återfinns Lisa Aschan (Apflickorna, 2011), Ester Martin Bergsmark (Nånting måste gå sönder, 2013), Ninja Thyberg (Pleasure, 2013), Anna Odell (Återträffen, 2013), Rojda Sekersöz (Dröm vidare, 2016), Saga Becker (Fuckgirls, 2017), Bahar Pars (Turkkiosken, 2017) och många fler. Allihop normbrytande konstnärer i genimantlar som slagit sig fram och ned i regissörsstolarna utan att be om ursäkt för sig själva, samtidigt som de berättar sina historier – och skapar filmmagi.

(publicerad i november 2017)