Svensk regissör, manusförfattare och fotograf (filmer från 1977). Född Kjell-Åke Gunnar Andersson i Slottsstadens församling, Malmö.
-
Kjell-Åke Andersson föddes i Slottsstadens församling i Malmö men växte upp i Karlstad. Värmland och landsbygden kom att stå honom nära och gör ett väsentligt avtryck i hans bästa filmer.
Det var som fotograf han tänkte sig sin framtid. Studier vid Christer Strömholms fotoskola 1971–1975 resulterade i fotoboken "Gruvarbetare i Wales" 1977, men Andersson gick också fotolinjen vid Dramatiska Institutet där han blev nära vän med Kjell Sundvall på regilinjen och Börje Hansson som som studerade till producent. Tillsammans gjorde de examensfilmen
Bussen (1977), en vardagskomedi som visades på tv.
Samarbetet fortsatte med ytterligare sex tv-filmer, bl.a.
Vi hade i alla fall tur med vädret (1980) och Prix Italia-belönade
Jackpot (1980), samt spelfilmsdebuten
Lyckans ost (1983), producerad på trions eget bolag, Tiger Film. Den blev vänligt mottagen men ekonomiskt ett misslyckande. Samarbetet fick sig en knäck och man beslöt sig gå skilda vägar, inte minst beroende på en oväntad och märklig samproduktion.
Ett japanskt produktionsbolag hade sett
Jackpot och ville att upphovsmännen skulle skriva ett manus baserat på en pjäs av den japanska författaren Kobo Abe. Sundvall var inte intresserad men Andersson skrev ett manus som godkändes och det beslöts att man skulle göra en samproduktion med Hansson som producent och tjecken Jan Němec som regissör. Projektet drogs i gång i Calgary, Kanada, men det skar sig snart mellan Němec och Hansson, och Andersson fick hoppa in som regissör. Grundmanuset var i sig en absurd historia i likhet med Abes tidigare roman "Kvinnan i sanden" (1962) och det var en genre som den nu debuterande regissören inte fick bukt med.
Friends (1988) gjordes ner av en enig kritikerkår. En udda produktionshybrid utan fotfäste i verkligheten.
Andersson hade dock fått smak på att regissera och i dramatikern Magnus Nilssons "Min store tjocke far" fann han ett stoff som passade honom, ett relationsdrama från den svenska landsbygden med en liten pojke och hans alkoholiserade far i centrum.
Min store tjocke far (1992) blev Guldbaggenominerad för bästa manus, bästa regi och bästa film, och baggen för bästa skådespelare gick till Rolf Lassgård för insatsen i titelrollen.
Göran Tunströms sagolika värmländska släktkrönika "Juloratoriet" hade legat Andersson varmt om hjärtat sedan den kom ut 1983 och han arbetade i många år på att få fram ett möjligt filmmanus. Projektet förverkligades 1996 och överraskade kritiken med sitt personliga tilltal, en fri men ändå trogen filmatisering av en folkkär bok.
Juloratoriet blev även den Guldbaggenominerad som bästa film samt för bästa regi, och baggen för bästa foto gick till dess fotograf Harald Paalgard.
Det blev ett dussintal filmer och tv-produktioner i vitt skilda genrer de följande 25 åren, men ingen i nivå med
Min store tjocke far och Juloratoriet.
Pirret (2007) var en lekfull och varmhjärtad barnfilm, men
Vi hade i alla fall tur med vädret igen! blev som uppföljare till den folkkära tv-filmen ett rejält magplask.
Någon annanstans i Sverige (2011), efter Hans Gunnarssons roman, var opublikt pessimistisk och pretentiös jämförd med Anderssons tidigare Sverigebilder. Bättre gick det för hans filmatisering av Åsa Lindeborgs uppmärksammade romanmemoar om sin far.
Mig äger ingen (2013) är en rak och osentimental arbetarskildring som renderade Mikael Persbrandt en Guldbagge för huvudrollen.
På 2000-talet blev standardiserade tv-serier den ekonomiska livlinan för många filmregissörer.
Det som göms i snö (2018), en serie där Andersson regisserade de första fyra avsnitten, byggde på idéer av Leif G.W. Persson. Den fungerade bra publikt och Robert Gustafsson fick tv-priset Kristallen som bästa skådespelare.
Bengt Forslund (2023)