Approaching Zero, 000 - De lyckliga ingenjörerna (1987)

Media (1 st)

Under fem år och över fyra kontinenter följer Stefania Lopez Svenstedt och Carl Henrik Svenstedt en svensk ingenjörsgrupp som bygger Sveriges första rymdfarkost: forskningssatelliten Viking.

Satellitens ändamål är att utforska Aurora Borealis, norrskenet, en magnetstorm som flammar upp då solvindens partiklar kommer in i atmosfären vid Jordens magnetiska poler.

Filmen ger - under olika rubriker - en inblick i de många vardagliga problem som ingenjörerna ställs inför, framför allt skillnaderna mellan matematiska modellbeskrivningar och verkliga förhållanden. Den ger också en konstnärlig tolkning i ljud och bild av de högteknologiska miljöer som omger forskarna och teknikerna.

Prologue: 1700-tal. Fredrik den Stores skrivande automat, som konstruerats efter La Mettries teorier om människan som maskin, skriver filmens titel, ackompanjerad av en mekanisk, pianospelande docka. 1800-tal. Greve Voltas berömda seriekopplade batterier för elektromagnetiska experiment visas. 1900-tal. Ett polygonformat, datoranimerat ansikte med syntetiserad talmaskin uttalar: "approaching zero".

Quest for knowledge: I rymdhallarna på Boeing Aerospace i Seattle, USA, hjälper amerikanska tekniker - NASA-veteraner från Apollo-projektet - de svenska kollegerna från SAAB Space att testa de olika komponenterna i satelliten och att sätta samman delarna på det mest funktionella sättet. De svenska teknikerna oroas av amerikanernas ovillighet att dela med sig av testmetoderna och andra tekniska kunskaper.

The mission: Norrskenet flammar i polarnatten. Viking ska ingå i den franska raketen Ariane, och dess utsatta läge mellan en tung spaningssatellit och det tredje raketsteget vållar bekymmer. Testresultaten från mätinstrumenten anses inte tillfredsställande.

Trusting the model: Simuleringstest av de elektromagnetiska och mekaniska påfrestningarna som Viking utsätts för i sin bana runt Jorden. Elektromagnetiska tester utförs på det europeiska rymdcentrat ESTEC i Nederländerna och på ett forskningscentrum i München. Vid tester i en termisk vakuumkammare klarar inte Viking de reflektionsvärden man först antagit - satelliten överhettas.

Interface: Vid sammankopplingen med den franska spaningssatelliten SPOT vill svenskarna helst undvika ett påfrestande akustiskt test för att spara de känsliga mätinstrumenten. De franska kollegerna är först avvisande och anser att Viking åker snålskjuts på deras raketuppskjutning, men senare görs endast ett mindre test.

Piggy Back Mode: De svenska teknikerna får fler problem på grund av Ariane-raketens konstruktion och Vikings placering i raketen. De franska teknikerna är emellertid inte intresserade av att göra några ändringar.

Launch: På raketuppskjutningsbasen ELA 1 i Kourou i Franska Guyana står Ariane-raketen startklar. Satellitcontainern med SPOT och Viking lyfts på plats ovanpå det tredje raketsteget.

På svenska Rymdbolagets station Esrange utanför Kiruna följer samtidigt några av de svenska ingenjörerna händelserna på ELA 1 via satellitmottagning på en tv-skärm. En av teknikerna har utsetts att referera händelserna. De andra väntar spänt.

Till slut kommer beskedet att Viking kopplats loss och framgångsrikt inträtt i sin bana. Instrumenten fungerar och de matematiska kalkylerna är korrekta. Alla är lättade. Ett fyrverkeri skjuts upp i natthimlen. Under eftertexterna promoveras de första svenska doktorerna i astronautik.

Pressreaktion Svensk filmografi

Recensionerna efter biografpremiären i Stockholm var mycket positiva, främst till den visuella experimentlustan.

Jacob Branting, AB: "Om man som icke-tekniker kan finna sig sittandes med storögd fascination inför bilder som man på kunskapsnivån inte förstår ett jota av beror det alltså delvis på att okunskapen frilägger en skönhet och ett filmtekniskt raffinemang som i många sekvenser låter fantasin ströva fritt, en poesi i sak där, för att ta exempel, isoleringsmaterialets dunkla glans förflyttar betraktaren till ett kyrkorum fyllt av bladguld.

Att fantasin strövar är ju gott nog, men jag ska inte förneka vissa moment av förströddhet. Det slutliga uppskjutandet bör nog inte jämföras med den befriande känsla av triumf som finns inbyggd i låt oss säga Eisensteins till sist fungerande separator."

Maaret Koskinen, DN: "Till det fascinerande med filmen är hur denna resa in i ingenjörernas tankevärld inte bara uttalas utan också kommer till uttryck rent visuellt. Dubbelprojiceringarna av de ritade modellernas abstrakta streck till exempel över satellitdelarna. Vad vi ser är hur kartan blir till landskap, kopian till original. Vi ser bokstavligen hur tanken tar form: hur tanken blir materialiserad tanke.

Eller filmens allra första sekvens där vi ser ett öga riktat mot åskådaren. Plötsligt hamnar det ur fokus, blir en del av den suddiga bakgrunden, och i förgrunden träder långsamt in i fokus ett rött siktesmärke inristat på en genomskinlig glasruta. En hinna mellan oss och kameran som var osynlig - tills, vill säga, man valde att synliggöra den: verkligheten, speciellt inte den på film, avslöjar inte sig själv; den skapas. Också den är en modell, ett språk, en karta att orientera sig i.

Så blir filmmediet självt en del av kunskapsprocessen och, född som den är ur en fusion av teknik och konst, blir den till bärare av filmens tankegods: tekniken som konst."

Carl Rudbeck, SvD: "I filmen finns föga av den misstänksamhet eller, ännu värre, av det förakt för naturvetenskapen som är så utbredd i den humanistiska så kallade intelligentian. Där försöker man som bekant ofta i reaktionärt nit svärta ned vetenskapen och påstå att den är omänsklig medan den i själva verket är mänsklighetens utan gensägelse största triumf över den omänskliga naturen. Det är vetenskapen som befriat människan från att vara slav under naturens godtyckliga tyranni.

I stället för att hänge sig åt lamentationer åt det förment omänskliga vetenskapliga förnuftet beskriver Svenstedts hur det hela gick till och gör det med en detaljrikedom och vokabulär som ibland utestänger den fåkunnige. Filmens pedagogiska ambitioner är nämligen ytterst modesta och jag erkänner skamset att mycket av det tekniska var för mig obegripligt. (-)

Filmen lyckas förträffligt när den håller sig nära sitt material och låter tekniker och vetenskapsmän föra ordet. När den själv börjar kommentera sitt ämne eller meditera över vetenskapens natur hamnar den lätt i lösa poetiska formuleringar som tycks platta jämfört med den poesi och dramatik som finns i råmaterialet. Det kan tala för sig själv. Skall det nödvändigtvis kommenteras och esteticeras krävs en stilistisk förmåga av Norman Mailers dimensioner; hans 'A Fire on the Moon' är ett hittills oöverträffat reportage om rymdprogrammet.

Att vår tids stora intellektuella äventyr utspelar sig hos naturvetare och tekniker bör vara en föga kontroversiell sanning. Att dokumentera detta mänskliga ödesdrama är en stor och värdig uppgift för konsten. De lyckliga ingenjörerna är en förtjänstfull skildring av en liten sidohandling i detta skådespel."

Sverker Sörlin, Chaplin: "Paret Svenstedt har gjort något ovanligt i svensk film. De har vågat närma sig naturvetenskapen med ett humanistiskt idégods. De har inte skämts för att befrukta det dokumentära projektet med sin konstnärlighet. De har låtit den egna nyfikenheten vägleda dem i en dialog med en sfär av verkligheten, den högteknologiska, som få känner men som nu blir synlig för fler. De har lyckats undvika reduktionismens fälla genom att utvidga ämnets betydelser. De skildrar sanningssökandets väsen och glädje och språkets förmåga att spränga den kända världens gränser."

Kommentar Svensk filmografi

Approaching Zero,000 - De lyckliga ingenjörerna var Stefania Lopez Svenstedts (f 1934) och Carl Henrik Svenstedts (f 1937) andra dokumentära långfilm, och liksom i den första - Departementet (1981/19) - samarbetade de med elektronmusikkompositören Tommy Swedberg (f 1946). Även denna gång blandar Swedberg rena kompositioner med elektroniskt bearbetade dokumentära ljudupptagningar från filmens miljöer.

I en krönika i SvD 1987-03-19 publicerade Elisabeth Sörenson ett samtal med filmens upphovsmän, där estetiken bakom den samlade filmproduktionen diskuteras (utdrag):

"Som en underström går en hommage à futuristerna. Futurismen var ju den konstriktning som tog upp tekniken och försökte göra konst av den. 'Död åt madonnorna' och 'Sänk Venedig' var slagorden.

- Detta med futuristernas tekniksinne visade sig dock vara en sanning med modifikation. Deras förhållande till tekniken var väldigt romantiskt och de kan inte ha begripit särskilt mycket när det gäller teknik. Men vi citerar ju alltid stilmässigt i filmerna och använder konsthistorien som stödlinje. Det är så skräpigt i filmkonsterna - vi rensar med hjälp av målarna.

Förberedelsearbetet har den här gången, kan man gissa, varit av gigantiska mått. Det har ju gällt att kunna tala med ingenjörer på ingenjörers vis och med lärde män på rymdens teknikerspråk. Men till förberedelserna hör således också stilstudier. Allt för att finna det rätta uttrycket för ämnets dramaturgi.

Carl Henrik Svenstedt har en favoritanekdot. Någon frågade Michelangelo hur han kunnat fundera ut den unge David; så plastisk, i marmor. Det var inte alls svårt, svarade Michelangelo. 'Han låg i marmorn och jag bara högg ut honom'.

- Det har varit vår strävan att se vad den här berättelsen bär för dramaturgi i sig ¿ precis motsatt vissa dramaturgiska modeller där man injicerar storyn i den på förhand bestämda formen. Så kan man göra i fiktion, men den dokumentära attityden är att låta ämnet uttrycka sig i sitt innehåll och att ge det en kongenial form.

Innehållet, ja, det är produktionslivet - en bestämd del av det. Ett rymdprojekt. Där finns olika kompetensnivåer: de duktiga och erfarna - och nybörjarna. De svenska ingenjörerna hör till den sistnämnda kategorin. 'Vi visar glappet mellan de svenska ingenjörerna och de andra.'

Ingenjörskulturens scenografi och koreografi.

- Ingenjörernas metoder att bearbeta kunskaper är nästan det som intresserar mig mest. Tankestrategier som måste påverka deras världsbild, säger Stefania eftertänksamt.

Gemensamt säger de att de efter nära 20 års dokumentärt arbete kommit till den absoluta uppfattningen att kunskapsdriften är människans starkaste.

- Det finns ingen annan kraft som så resolut driver människor framåt i olika mönster. Kärleken är ju kul och den tar sin plats, men det är kunskapsdriften som mer än något annat upptar den vakna människan. Viljan att veta och kunna. Lusten att äga kunskap och besitta makt - och att förvägra andra den kunskap som ger makt. Men också lusten att överföra kunskap.

Stefania och Carl Henrik Svenstedt dokumenterar inte katastrofer - de dokumenterar det gängse, 'det är vår utmaning'. Carl Henrik har en drömfilm, hämtad från en boktitel: 'La mise en scène de la vie quotidienne', det vill säga iscensättandet av vardagen."

I oktober 1988 vann paret Svenstedt priset för bästa vetenskapliga film vid filmfestivalen i Salerno, Italien.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se