Isbrytare (1990)

Media (1 st)

Bateau Givre. Montage av bilder ur vardagen på isbrytaren Frej. Inga kommentarer. Ingen musik. Besättningens samtal endast ett av ljuden inne i båten.

Hans Majestäts Statsisbrytaren Frej. Under vardagsarbetet träffar regissören flera av besättningsmedlemmarna som berättar om vad som är speciellt med att arbeta på en isbrytare i Bottenviken, då man ligger ute från november till maj. Kaptenen pratar om isbrytarens ekonomiska betydelse för t ex skogsindustrins exportmöjligheter. En besättningsman förklarar att det tar sex års upplärning för att på egen hand kunna köra en isbrytare. Vi ser hur isbrytaren undsätter ett ryskt fartyg vars timmerlast förskjutits i det hårda vädret, och hur man planerar lämpliga färdvägar genom isen med hjälp av helikopter.

Isberättelser/Histoires du Glace. Den fysiska resan med isbrytaren kombineras med en dagbokförd fantasiresa utifrån drömmar kring is i skuggan av Tjernobyl-olyckan. Bland annat möter huvudpersonen en man, Mathias, som säger sig bestå av is och som vill följa med till ishaven för att rädda sitt liv.

Pressreaktion Svensk filmografi

De få recensioner som skrevs under filmens korta sejour på biodukar i Stockholm och Göteborg var positiva. Bäst kritik fick Titte Törnroth för sin episod, vilken omtalades som ett konventionellt men gediget filmhantverk kring ett fascinerande ämne.

Sven E Olsson, Arbetet: "Den franske dokumentärmästaren Jean Rouch inleder med Bateau Givre. En poetisk dokumentär som påtagligt bär spår av sin upphovsmans fascination inför den frusna vitheten kring båten, av de grafiska spänningarna mellan det mörka vattnet och de tornande packisarna och det låga vinterljuset över den starkt upplysta båten. Det är en starkt estetiserande film, gjord av en som tycks både skrämd och tjusad av det han sett. Den är nästan i sin övertydliga stumhet på ljudsidan, också en film av en som nog känt sig främmande.

Titte Törnroths episod heter Statsisbrytaren Frej och vittnar däremot om vilja till bekantskap, såväl för filmaren som för publiken. Det är en välgjord, gammaldags rekorderlig dokumentär av den sort som vittnar om förtrogenhet med materialet. I hennes film dunkar maskinerna, hörs dunsar mot isen, visas handgreppen, kraven, människorna och deras ambitioner. Hon har en nyfikenhet som syns i det hon filmat. På båten, från kök till brygga. På människorna, från maskin till fritid. Hos henne är naturen inte en möjlighet till lyriska utsvävningar. Den ger julkortsidyller, men den tar också ruggiga tag i dem som måste sköta vinschar och vajrar i vrålande vinterstormar. Jag tycker hennes dokumentär har en större grad av poetisk träffning, utan att den sökt den.

Och så avslutar surrealisten Raúl Ruiz med Isberättelser, en av hans många hårt komprimerade berättelser om den fångna människan - och med gäckande innebörder i suggestivt stämningsmättade bilder. Isbrytare kommer säkerligen inte att dra långa köer till Sandrews i Nordstan. Men det är en ovanligt välbalanserad och välmatad episodfilm."

Bernt Eklund, Expressen: "Vad har isbrytare för dragningskraft på den franska utrikesförvaltningen som får den att samproducera tre kortfilmer med Svenska Filminstitutet? Isbrytare är förstås mer macho än det mesta på bio, ett slags fyrkantig maskulinitet av det slag som Arnold Schwarzenegger annars står för. Mycket muskler som envetet baxar sig fram genom isen. Fast Frej har inte så liten hjärna visar det sig. Dessutom finns det ett starkt naturlyriskt drag kring isen och kampen. En känsla som blivit imponerande och lättillgänglig bildpoesi - utom möjligen i det avsnitt som är avsett att vara poetiskt."

Ulla Sundström, GP: "Det är vackert med is. Inte ens den mest inbitne vinterhatare kan tvivla på detta efter att ha sett filmen Isbrytare, fransk-svensk produktion i tre delar. (-) Första delen av trilogin, kallad Bateau Givre, står fransmannen Jean Rouch för. Meditativa bilder av is i olika färger och formationer blandas med bilder från arbetet ombord. Maskinljudet från isbrytaren och braket från isen den forcerar är de enda kommentarerna. Det har blivit en sorts poetisk dokumentär, en mycket sällsynt art på biografrepertoaren. Och det är på duk den ska ses. På en liten tv-skärm skulle den förmodligen löpa risk att bli långtråkig.

Nästa film skulle nog platsa bättre i detta medium. Statsisbrytaren Frej, gjord av Helsingfors-födda Titte Törnroth ställer människorna i förgrunden. Några av befälen får berätta om livet ombord och om sitt förhållande till Isen. Det är spännande, och denna den kortaste delen i trilogin hade gärna fått vara lite längre. Manskapet, det vill säga de värnpliktiga, förekommer till exempel knappast alls.

Den sista filmen heter Isberättelser och skiljer sig rejält från de andra. Den är gjord av Raúl Ruiz, född i Chile men verksam i Frankrike. Han har tagit ett surrealistiskt grepp efter latinamerikanskt mönster och levererar en historia där isbrytaren Frej får spela fångtransport med destination Nordpolen, och isen på ett skrämmande sätt lever sitt eget liv. Gränsen mellan fantasi och verklighet, dårskap och förnuft är skör som den tunnaste isskorpa.

Filmen Isbrytare är egentligen tänkt som en del i ett projekt där övriga delar består av musik, stillbilder och radioprogram, och det låter ju trevligt. Men för min del kände jag mig ganska nöjd över att isen tog slut efter 90 minuter. Det är vackert med is, men kallt."

Kommentar Svensk filmografi

Isbrytare är en del av ett multimediaprojekt som producerades redan 1987 men som inte presenterades i Sverige förrän 1990 på Vasamuseet. De övriga delarna utgörs av: en komposition av fransmannen Luc Ferrari, som, utgiven på skiva 1987, vann det årets Prix Italia; en radiodokumentär av David Jissé; en bok med fotografier av Katalin Volcsanszky; och ett pussel gjort efter en av stillbilderna.

Jean Rouch (f 1917) har gjort en lång rad dokumentärfilmer från Afrika, där han tidigare varit etnologisk forskare. Han har vunnit berömmelse som nyskapare inom dokumentärfilmen, bl a genom cinéma vérité.

Titte Törnroth (f 1955) arbetade som TV-reporter i hemlandet Finland efter examen från Dramatiska institutets regilinje.

Raúl Ruiz (f 1941) föddes i Chile, där han började göra experimentella kortfilmer under 1960-talet. Han tvingades i exil 1974 och har fortsatt sin verksamhet i Frankrike. I början av 1980-talet gjorde han några internationellt uppmärksammade filmer, däribland Les trois couronnes du matelot (1982) och La ville des pirates (1983). Förutom en retrospektiv på Göteborg Film Festival, har ingen av Raúl Ruiz filmer visats på svenska biografer.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se