Atlanten (1995)

Media (1 st)

Filmen är en dokumentär om öar i Atlanten, om öborna och deras berättelser. Det är en resa från Island i norr till Sydgeorgien i söder. På vägen passeras Azorerna, Kap Verde, Sankt Helena och Staten Island, en färd längs en kedja av öar i Atlanten. Varje ö har sin egen karaktär, sina egna historier. Öarna binds dock samman av grundelement som isoleringen, sårbarheten och havet. Filmens framåtskridande, precis som resan bland öarna, är en sorts journal. Varje ö representeras av det folk berättar.

Filmens berättarjag inleder sin resa på Island i juli 1994. Varma källor, glaciärer, klippor, storslagna landskap och ett flygplansvrak i ödemarken fångas av kameran. Den gamle fiskaren Thordur Halldorson berättar om en fiskeolycka, där han efter att ha drivit omkring ensam i fyra timmar räddades av en annan båt och har en nära döden-upplevelse.

Nästa anhalt på resan är Azorerna. Ett besök på ett bröllop på ön São Miguel och i en stad på Faial. Ön Pico är berömd för sitt aperitifvin, och kusten kantas av destillerier. På ön bor också den 83-årige pensionerade hamndirektören João Quaresma, känd som innehavare av världens största whiskysamling. Ett uppehåll görs vid Europas slut, kontinentens västligaste udde: en fyr på ön Flores. José Trigueiro var tidigare känd som Azorernas starkaste man. Han har harpunerat 800 kaskeloter och berättar om en dramatisk kaskelotjakt, där en kaskelot klöv hans båt i två delar. "Havet tar liv, men där finns ingen falskhet", som han säger.

Resans nästa stopp är ön São Tiago på Kap Verde. Över Kap Verde vilar den torra jordens förbannelse. Om detta vittnar den unga poeten Vera Duarte, som också berättar att stora delar av befolkningen utvandrar, nästan alla för att senare få komma tillbaka. En äldre kvinna, Nacia Gomi, sjunger en sång om sig själv och livet. Ön Fogo domineras av vulkaner, men intill en krater finns ett samhälle bestående av 500 personer, de flesta ättlingar till en fransman som bodde där och hade sju älskarinnor. Minó de Mamá spelar dragspel och sjunger, och en Mariaprocession tågar förbi.

Resan har nått till Sankt Helena, dit en båt går endast sex gånger per år från Cardiff. Ön har blivit mest känd för Napoleons fångenskap och död där, och fortfarande vårdas hans grav fast kroppen inte finns kvar längre. Vid guvernörens palats bor världens äldsta djur, sköldpaddan Jonathan, som sägs ha funnits där redan på Napoleons tid. Alan Hoole berättar om hur det är att vara guvernör på en av Storbritanniens sista besittningar. Huvudstaden Jamestown väcks till liv och förvandlas varje gång båten lägger till. En av Jamestowns legendariska invånare är Fredrick Otto Thomas. Efter att ha bott tjugo år i Sydafrika, där han fått känna på apartheid, kom han tillbaka till Sankt Helena 1968. När sex sydafrikanska parlamentariker kom till ön och ville köpa sex av svarta flickor blev Thomas förbannad och stal deras yacht. Med den åkte han över till Brasilien, där han sedan arbetade i fyra och ett halvt år för att sedan via Sydafrika återvända till Sankt Helena. Prästen Peter Cowen, som tidigare var sjöman, berättar om hur barnen genom att leva isolerade på ön inte har några kunskaper om väderstreck eller någon uppfattning om öns proportion i förhållande till övriga världen.

Från Eldslandet går färden till resans slutmål Sydgeorgien. Ön är fylld av pingviner, inga människor bor där längre. Fram till 1950-talet var ön, och huvudorten Grytviken, centrum för den antarktiska valfångsten, vilken dominerades av norrmän. Nu ligger spöksamhällena som pärlband över ön. Övergivna skjul och fabriker, rostiga rör och plåtar. I Grytvikens förfallna biograf är endast maskinrummet tämligen oskadat. Där återfinns rester av gamla norska journalfilmer. Biografen blir en vändpunkt för filmens berättare, och resan går hemåt.

Pressreaktion Svensk filmografi

Atlanten fick genomgående ett positivt mottagande av kritikerna, som tyckte dokumentärfilmen var poetisk och vackert fotograferad utan att falla över i det pretentiösa.

Anna Ångström, SvD: "Det är en märklig upplevelse att bli vaggad av en film. Men det är just så det känns att följa med på Kristian Petris, Jan Röeds (foto) och Magnus Enquists mycket vackra och poetiska havsbrusande resa från Island i norr till Sydgeorgien i söder. Man vaggas - men inte till sömns. Snarare sugs man med i vågornas obevekliga rytm och finner sig fångad av den upptäckarlust och pirrande äventyrskänsla som det oändliga mötet mellan himmel och hav väcker. Horisonten är ett löfte om nya öar, nya öden.

Atlanten har inget av dokumentärens eller reseskildringens ofta litet beskäftigt redovisande ton och form; här utgör själva resandets vågrörelse mot och bort från en plats och dess invånare filmens naturliga struktur. Bilderna ledsagas av Max von Sydows trygga stämma som rytmiskt läser ur Kristian Petris resedagbok, en samling impressioner, funderingar och fakta utgivna under titeln "Den sista ön". (-)"

Maaret Koskinen, DN: "[Det] som också fascinerar är det som sker mellan bilderna och jagberättaren, vars röst bär en omisskännlig prägel av Kristian Petris författarskap. Det är en starkt subjektiv berättare, för vilken världen i dess olika uppenbarelseformer, ja snart sagt allt blir föremål för reflexion. Inte minst vad det innebär att resa: resan som till sitt väsen undandrar sig ordning och överblick, de ständiga förflyttningarna som i likhet med havsytan inte tillåter blicken att fästa sig vid något - en brist på vilopunkter som är en vila i sig.

Det ligger förvisso en risk i denna analytiska, intensivt närvarande berättare: att just det system som den säger sig vilja undfly ligger förankrat i själva språket. Men det förhindras å andra sidan av att han samtidigt ironiserar över det egna behovet av att likt en Jules Vernesk vetenskapsman cirkla in, organisera, avgränsa.

I vilket fall dubblerar Petris text inte blicken och bilderna utan öppnar tvärtom ut mot ett annat, mentalt lanskap; den lösgör sig, inte olikt ön som ser ut att lösgöra sig från ett plötsligt tyngdlöst hav, för att segla genom himlen.

Atlanten är ett litet mästerverk, oavlåtligt vacker, oupphörligt fascinerande."

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Atlanten är en dokumentärfilm gjord av poeter - ordens och kamerans. Den skulle ha kunnat bli pretentiös med sina reflektioner om himmel och hav, om natur och drömmar, men vid så gott som varje strandhugg tas huvudrollen över av människor på dessa öar. De har mycket att berätta om och gör det med omedelbarhet och humor och ibland i sång och med musik. Människoöden och öliv formas så genom orden och genom bilderna, iakttagande och personliga och genom ljuden av människor och hav. Det finns något storslaget i alla dessa livsöden långt borta och bortom den hektiska västvärld som är sig själv alltför nog. (-)"

Annika Gustafsson, SDS: "Allra bäst blir Atlanten då Jan Röeds kamera antingen bara iakttar havets oändliga vågor, skiftningar och enorma rörelser i olika ljussken eller endast låter den vila på någon av de intervjuade personerna. Bara det är en skönhetsupplevelse på film som skiljer sig vida från televisionens naturprogram. Här söker verkligen filmarna efter en fördjupad mening och nöjer sig inte med ett vackert, ytligt, foto. (-)"

Sven E Olsson, Arbetet: "Jag måste tillstå, att jag stundom blir lite smått pillrig av glädje inför den här subjektiva dokumentärfilmen. Här finns rejält mycket ögonfröjd i Jan Röeds bilder av mötena mellan havet och öarna. Och här finns fina och oväntade möten också med människor: en whiskysamlande filosof på Azorerna, en rynkig gumma som nästan rappar en kanske helt improviserad sagosång på Kap Verde, en präst på S:t Helena som lägger ut texten så medryckande trovärdigt om den geografiska isoleringens betydelse för den mentala diton. Och så finns här Kristian Petris diskuterande, inåtvända och självgranskande text, lågmält framförd av Max von Sydow."

Jens Peterson, AB: "Det funderas mycket i filmen. Kristian Petri har skrivit många floskler kring Livet och Öarna. Inledningen blir en serie vykort, sönderpratade, och man ser med skräck fram emot 70 minuter av samma malande från ett anonymt 'jag' som bär Max von Sydows röst.

Men det tar sig.

Människor, berättelser, musik och liv kommer in i filmen. Den whiskysamlande 83-åringen på Azorerna. Vardagen på S:t Helena. En övergiven valfångstfabrik vid Sydgeorgien.

Då blir Atlanten en film. Sådana berättas med bilder.

Ett tag ser man ingenting för bara ord, ord, ord. När Jan Röeds läckra foto får tala får filmen liv, och de två avslutande öarna är mycket fängslande resmål. Då får även orden tyngd."

Kommentar Svensk filmografi

Före Atlanten hade fotografen och dokumentärfilmsregissören Jan Röed (f 1956) och författaren och filmregissören Kristian Petri (f 1956) samarbetat om den prisbelönta långfilmen Tong Tana (1989/22), som handlar om undergångsdömda penaner på Borneo, samt om dokumentären Gentlemannakriget (1989). Kristian Petri debuterade som författare med kortromanen "Första rummet" 1988, och gav 1990 ut reseskildringen "Djungeln". Den senare bygger på hans resor till Borneo, vilka också lämnade material till filmen Tong Tana. Efter TV-dokumentärer som Jamaicaresan (1980), Allt genast (1981), Festen (1982) och Aska och jordgubbar (1984) spelfilmsdebuterade han 1988 med kortfilmen Rocket Garden. Hans kortfilmer Förr i världen (1991) och Sprickan (1992) deltog båda i kritikerserien vid festivalen i Cannes. Boken "Resan till Sachalin" (1992) följdes av "Den sista ön" (1994), som bestod av material som blivit över från texten till Atlanten.

Cirka fem månader efter premiären på Atlanten hade Kristian Petri Sverigepremiär på Sommaren (1995/14), som var hans debut som långfilmsregissör.

Efter flera naturdokumentärer för TV långfilmsdebuterade Jan Röed med Tong Tana (medregi Fredrik von Krusenstjerna), på vilken följde Floden (1992). År 1996 väckte han uppmärksamhet med Bongo Beat (1996/12), en långfilmsdokumentär om den tanzaniske musikern Remmy Ongala.

Atlanten tog tre år att färdigställa. Från början var filmen tänkt att handla enbart om Island och människorna där, men idén växte ut till att handla mer generellt om människan och havet. Till filmteamet hörde också biologen och "ö-experten" Magnus Enquist. De tre undvek medvetet att skriva ut vem som var filmens regissör, då de ansåg att de var gemensamt ansvariga för verket. De ville inte heller kalla Atlanten för en vanlig dokumentär, utan såg den mer som en personlig film.

Jan Röed tilldelades en Guldbagge för sitt foto i Atlanten.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se