Myglaren (1966)

Filmen skildrar en man i ett inrutat samhällssystem av moduler och lönegrader.

Huvudpersonen, Myglaren, är chef för fritidssektionen i ett större företag eller en folkrörelse. Han vet vilka trådar, han skall dra i, för att komma sig upp och han gör det diskret och idogt. Så småningom når han en central post inom svensk trivselforskning och då öppnar sig de verkligt stora framtidsmöjligheterna.

Myglaren är ingen ond människa. Han låter sina handlingar styras av en blandning av omedvetenhet, fräckhet och intuition. Han rör sig som fisken i vattnet i dagens svenska myg- larvänliga samhälle.

Stationerna på hans väg uppåt på samhällsstegen är krogen, pokergänget, älskarinnan, de internationella kongresserna, hovskrädderiet, tidningsredaktionerna och finurliga intriger i mygleriets olika högkvarter.

Ansträngningarna ger också resultat. I filmens slutavsnitt framträder Myglaren inför folket och ledande politiker som skapare av och självskriven chef för det nya Trivselforskningsinstitutet, som skall organisera trivseln inom det nuvarande samhällets ramar.

Pressreaktion Svensk filmografi

Endast ett par av Stockholms ledande filmrecensenter uppmär- ksammade filmen i samband med dess urpremiär i TV. Bägge var mycket positiva. Mauritz Edström i Dagens Nyheter om filmen: "Här finns det politiska och sociala engagemang, den direkta utåtvändhet mot vårt samhälle som ofta efterlysts i spelfil- men. Och här finns friheten från filmindustrins tunga apparat utnyttjad som en fördel, för den improvisation som diktar sig fram en spännande hårsmån från det dokumentära. (-)

Jag ser Myglaren som ett genuint Myrdalskt angrepp på svensk instängdhet, på en viss mentalitet bland oss som tappar bort de stora olönsamma frågorna för de lönsamma små. Filmen har i sina bästa ögonblick en enerverande träffsäkerhet. Mellan skratt och obehagligt igenkännande säger man sig: - Så här ser vi alltså ut! (-)

Filmen använder överdriften närmast som understatement, så till den milda grad att man grips av misstanken att verkligheten är värre.

Och i perspektivets förlängning kan man se Jan Myrdals kritik av svensken som världsmyglaren - han som främjar trivsel och snällhet i en värld där folk dör i svält och krig.

Christer Strömholms andel i filmen kan knappast överskattas. Att han är en skicklig och egenartad fotograf visste vi förut - att han dessutom kunde vara en så styv skådespelare var något nytt. (-)

Vi har inte haft en film som gått fränare inpå sidor av vårt sociala mönster. Måtte TV förstå vad den medverkat till och låta fortsättningen följa. Kanske kunde vi få en TV-film som inte endast bjöd filmindustrin konkurrens, utan också blev farlig - för vår bekvämlighet och våra samveten."

Jurgen Schildt skriver i Aftonbladet att "för mig återstår bara det stillsamma konstaterandet att Rune Hassner och Jan Myrdal satiriskt sett tagit hem praktiskt taget full pott. Myglaren är en folkhemshistoria som förenar det tänkvärda eller seriösa med det hutlöst roliga och som med avstamp i vårt kära och hyggliga Sverige småningom landar i en absurdistisk och spiralformad galenskap.

Hassner ska hedras för att han i sin kameraföring tillvarat- agit några av de friaste och direktaste greppen i den stil som gemenligen kallas cinéma vérité och som översatt till svenska skulle bli sanningsfilm."

TV-recensenterna i övriga tidningar höll sig mest till filmens innehåll, som refererades mer eller mindre utförligt och mer eller mindre intresserat.

När filmen emellertid fyra veckor senare gavs i repris i TV, var tonen genomgående en annan. Då talade man om dess "bitska och furiösa satir mot ett självbelåtet Välfärdssverige", men något närmare intresse för filmen som film visade man inte nu heller.

Detsamma var förhållandet när filmen tre veckor efter sin TV-premiär visades på en biograf i Stockholm. Ingen av de ordinarie filmrecensenterna hade då längre något intresse för den.

Senare kom emellertid Chaplins recension, skriven av Bengt Forslund. Han inleder med att ställa några principiella frågor: "Är en film mindre film därför att den visas i TV? Är en film mindre film därför att den producerats för TV? Finns det rentav en typ av film som lämpar sig bättre för TV än för filmduken?"

Han fortsätter med att karakterisera "Myglaren" som "den bitskaste samhällssatir svensk film vågat prestera, men samtidigt gjord med ett sånt humör att alla de, mittåt, alla vi som kände igen oss blev både träffade och roade."

Till sist återknyter Bengt Forslund till inledningens principfrågor: "Är Myglaren jämförbar med en vanlig svensk långfilm eller är den bara ett TV-program? Ja, svaret ligger enligt min åsikt i filmens målsättning. Det har i diskussionen kring filmen hävdats att knappast något kommersiellt filmbolag skulle ha velat göra film på manuskriptet och det är nog riktigt. Ty vad skulle det tjäna till att göra en film av denna typ och presentera den på biograferna där högt räknat 50 000 människor skulle se den. Bättre är den nämligen in- te - krasst sett.

Presenterad i TV däremot drabbar den någon miljon aningslösa tittare och blir för några veckor ett angeläget diskussions- ämne i hem och på arbetsplatser. Filmen har m.a.o. fungerat. Den har nått sin publik.

Man önskar verkligen att TV vågade satsa på fler projekt av det här slaget och man önskar också att fler författare och regissörer (och kritiker) insåg att en film som har något att säga endast fungerar om den når en publik."

Kommentar Svensk filmografi

Filmen gjordes i första hand för visning i TV. Den spelades in under hösten 1964 och våren 1965 med långa pauser i inspelningen. Mycket filmmaterial togs upp och klipparbetet tog mycket lång tid. Inspelningen skedde i sin helhet på 16 mm smalfilm och först efter färdigställandet kopierades den upp till 35 mm-film. Det framställdes aldrig mer än en smalfilmskopia och en kopia på 35 mm av den. "Myglarens" biografpremiär ägde rum lördagen den 18 juni 1966, kl 10 på förmiddagen på porrbiografen Fenix på Drottninggatan 71 i Stockholm.

Visning på biograf var nämligen en formell förutsättning för att filmen skulle vara kvalificerad för kvalitetsbedömning av Svenska Filminstitutet. Nu fick den ingen premie, men innan dess hade en mycket upprörd debatt ägt rum mellan Filminstitutets chef Harry Schein och Jan Myrdal. Schein beskylldes för "kulturmygel" m.m. och debatten spred sig snabbt till dagspressen, som tog livlig del i den. Debatten finns i stor utsträckning redovisad i den av Jan Myrdal redigerade boken "Fallet Myglaren", där också hela filmen, bilder och text, är avtryckt in extenso.

Med den boken som utgångspunkt togs filmen upp till ny diskussion i Biodags i radio 19.10.1967 av Leif Carlsson i Svenska Dagbladet. Samtalet återges in extenso i Leif Furhammars bok "Biodags . Uppfattningar och synpunkter i radio om vår tid i filmen", Stockholm 1968.

Jan Myrdal och Rune Hassner fortsatte sitt samhällskritiska filmarbete med filmen "Hjälparen", en satir om svensk u-landshjälp. Den var också inspelad på 16 mm smalfilm och fick premiär i TV 9.2.1968, men någon uppkopiering till 35 mm-film företogs aldrig.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se